Ännu en dag med strålande sol, men kallt. Jag kände det när jag hämtade tidningen och tydligen skulle det bara vara runt fyra grader. Det är i alla fall sol! Nice!

En tanke slog mig från ingenstans när jag hämtade tidningen. Hur vet jag att jag vet/kan någonting?

Tål att tänkas på. Vad vet jag egentligen, vad har jag kunskap om? Jag kan nog anse att då jag kan förklara någonting för en person på ett sådant sätt så att denne i sin tur förstår då kan jag och vet jag nog den saken... Men vissa saker vet man liksom bara, men på något sätt har jag ju lärt mig det och på så sätt fått kunskap om det... Vilken tur att man lär så länge man lever. Viken process egentligen. Tur är väl det, att man aldrig blir fullärd utan hela tiden kan utvecklas som människa. Är man mottaglig för det då? Det kan man nog välja. Jag kan ju faktiskt själv avgöra vad jag vill kunna och om jag är mottaglig för nya saker....

Hmmmm, lite konstiga tankar, men ibland får jag sådana i mitt lilla huvud. Stackars Mr Right ibland när jag sätter fart på tankesnurran.

Jag är i alla fall säker på att kroppen dunkar och det gör alldeles för ont för att det ska vara normalt. Det vet jag!

Skönt att det är fredag och sedan helg. Dock lite jobbigt att vi ska på middag imorgon. Jag vill hemskt gärna gå, men orkar jag? Vi ska vara där klockan fem viket innebär att jag i stort sett måste ligga stilla hela dagen för att ens orka sitta på stolen i några timmar. Och redan nu känner jag hur jag kommer att vrida och vända mig hundratals gånger på stolen. Jag vill, vill, vill. Men orkar kroppen en middag just nu? Äta ska man ju ändå, men jag ska ju vara tipp topp kanske jättelänge!? Nu vet de hur jag mår, men det kommer ett annat par, våra nyinflyttade grannar, och de har inte en susning och det är klart att man vill göra ett gott intryck. Kan ju vara lättare att strunta i att gå....

Uhhhh, hemska tanke. Antar att det blir som vanligt, vi går dit äter och jag pyser hem med någon dum förklaring på att jag är trött, ska upp tidigt eller har ont i huvudet.... Jag vet i alla fall med stor sannolikhet att jag inte kommer låta värken hindra mig från att i alla fall gå dit. Fibromyalgin får inte bestämma! Jag skulle också känna mig fruktansvärt dum och taskig om jag inte ens dök upp...

Att man ska behöva brottas med dessa hemska tankar. Men man får liksom välja vad man orkar och jag ser det som att jobbet och famijen är viktigast!

Vilka tankar.... Nu ska jag fixa i ordning mig lite!