...hänga med ut och festa lite till schlager i helgen, men jag vet inte om min kropp pallar. Skulle vara så enormt roligt att få svänga sina lurviga. Det enda som hindrar mig var att jag mådde skit i kroppen igår och har inte sovit mer än ett par timmar. Värken stör mig. Så jag vågar nästan inte gå ut... Ska det vara så? Gissa om jag längtar till på måndag då jag ska träffa läkaren. Jehoooo. Jag hoppas så att han ska kunna hjälpa mig för detta är ett Hxxxxxe.

De säger ju att de som drabbas av fibromyalgi inte vill att det ska synas på dem. Det gör det oftast inte heller då man är ute bland folk eller sina kära vänner. De som verkligen ser att man är sjuk är familjen och kanske jobbarkompisar som man tillbringar ganska mycket av sin tid med. Hur som helst så orkar man vara den pigga och glada människan man är då man träffar sin vänner för att sedan må uruselt. Jag vill ju verkligen inte uppfattas som sjuk. Och jag vill inte att folk ska få den bilden av mig. Jag kan och jag vill så mycket och jag är ganska envis.... Varje morgon vaknar man med en känsla av att någon stått och hoppat på en hela natten. Händerna känns som klumpar när jag vaknar.

Lite sorgligt i det stora hela är att vi vill ha ett barn till, men vågar man? Jag klarar mig säkert, men tänk om kroppen inte klarar av att bära barnet eller att man inte ska kunna ta hand om det sedan?! Men vi vill, jag kan och ska fixa mitt liv utan att vara en sjukling. Fasen vilken vilja jag måste ha!