Ja, även denna vecka av förpliktelser är över för de som arbetar. Det slår mig då och då att tiden går så fort. Tänk, att jag varit hemma sedan december på heltid och de sista två månaderna har verkligen bara rusat iväg. Det känns nästan som det var igår jag låg med värkar och skulle klämma ut Hugo. Men det var det ju inte, det är ju 10 veckor sedan. Helt galet. Appropå det så har han hunnit bli en liten egen individ med egna viljor och en alldeles underbar personlighet.

Han har förvandlats från ett sovande litet paket till en liten kille som alltid har ett leende över till sin mamma. För det mesta är han strålande glad och skrattar åt allt, intresserad av att titta på nya saker och försöka härma ljud. Han har precis upptäckt sina höga toner och dessutom bli rädd för dem. Ett härligt gurglande och iakttagande av oss gör honom till en social liten krabat som har otroligt mycket att prata om, även om det än så länge är oerhört svårt att förstå vad han vill framföra...

Jag befinner mig fortfarande i något slags lyckorus när jag inser vad jag faktiskt har, två helt underbara barn som får mig att fälla en tår av glädje då jag tänker på dagarna då de föddes. En sådan fantastisk känsla att jag önskar alla skulle få ta del av. Dessa fina ögon som man skulle kunna drunkna i...

Dock ska jag inte romantisera allt, det är inte alltid en dans på rosor, oftast är det det bästa som finns, men ibland kan det också vara för jxxxxxt. Det ska jag inte sticka under stol med, men jag älskar dem ständigt oavsett vad som händer.