Moa ville ju så gärna cykla hem från dagis idagså imorse packade vi in cykeln i bilen så att den stod där då det var dags att gå hem. Vår lille tuss bestämde sig för att göra nr 2, det stora, 2 veckors lass precis då jag skulle till att gå de cirka 7-8 km till dagis för att hämta Moa. Han höll på en bra stund och det resulterade i att jag i stort set fick springa med barnvagnen för att ens ha en chans att komma i tid. Vilket jag inte gjorde... Men var bara 15 minuter sen och det är väl inte hela världen. Då hade jag gått i 40-45 minuter i VÄLDIGT HÖGT TEMPO, VAR PINSVETTIG och insåg att jag skulle gå hem med...

Moa hoppade upp glad som en lärka på cykeln och så bar det iväg. Trodde verkligen inte att hon skulle orka och tänkte att det får väl ta den tid det tar. Ett verkligt härligt vårväder så vi stannade på Preem och käkade glass;

Så mycket fint man upptäcker när man tar sig tid till att verkligen se sig omkring. Känns som man alltid jäktar genom livet.

Blåsippor i massor såg vi. De är så fina.

Stannade och Moa fick lite mellis ungefär halvvägs hem. Hon trampade glatt vidare och det tog faktiskt inte mer än 1 timma och en kvart hem.

Jag är full av beundran att denna lilla dam verkligen orkade cykla hela vägen och utan att gnälla en enda gång. Hon brås på mamma sin, har man fått för sig någonting så gör man det helt enkelt tills det är klart.

Det finns inga hinder, bara olika sätt att ta sig fram mot målet...