Då Hugo tittade ut 10-01-24


Har tänkt ett flertal gånger att jag ska skriva en förlossningsberättelse, men aldrig fått tummen ur. Men varför, jo, minnena bleknar och jag vill att detta minne för alltid ska stanna kvar som den otroligt häftiga känsla det är att föda ett barn. Hur ont det än gör, för det gör ont, så är det värt varenda minut av den coola smärtan och kikcken man får av att föda. Vilka jäkla krafter man som kvinna har och man blir en riktig kvinna i samma ögonblick man blir gravid känslomässigt.

Hur som helst kan man ju lugnt säga att det tog lååååång tid för Hugo att verkligen komma ut från det att första värken kom. Redan i vecka 23 fick vi åka in. Jag satt på jobbet och jobbade för fullt då jag plötsligt kände en värk, ingen sammandragning utan en riktig värk. Och så en till och en till osv. Jag blev alldeles kall. De kom ju regelbundet vae sjätte minut och höll i sig i ca 45 sekunder. Shit vad rädd jag var. Ringde mamma då jag hade lunch, då hade det hållt på i ca två timmar. Så klart tyckte hon att jag skulle ringa sjukhuset vilka hänvisade mig till förlossningen... Helt skakis körde jag in till sjukhuset där det konstaterades att det var värkar, förtidiga. ÅÅÅÅhhhh det sista vi ville var att förlora detta barn som verkligen var så efterlängtat och som hade 17 veckor kvar innan det skulle komma ut i vida världen. Dock hade som tur vae livmoderhalsen/tappen ännu inte börjat påverkas. Hem med ordinationen vila över helgen och komma in på måndagen om värkarna fortsatte.

Vilket de så klart gjorde... På måndagen visade det sig att livmodertappen förkortats lite vilket medförde sjukskrivning, bricanyl och sängläge... Och läkarbesök varannan dag för att de skulle ha koll. Snart var livmodertappen bara 2,7 cm, man läggs in vid 2,5 cm, så nu var det verkligen allvar. Hade nog inte hajjat läget innan, men nu ganns det ju snart ingen återvändo och en ville vi ju inte ha något barn...

Två månader av oro och sängliggande. Så tråkigt och en oro över hur jag skulle veta när det verkligen var dags på riktigt... Mot alla odds och till både läkarnas och barnmorskans förvåning kom jag tillbaka för varje koll, vilket de aldrig trott... Jag tror han helt enkelt bestämde sig för att han inte ville ut och tillbringa tid på sjukhus...

Den 7 januari kom som en befrielse, äntligen fick jag gå ut och röra på mig!!! Men ingen Hugo kom ut trots skidåkning och fulltös. Jag mådde bra och hade nästan inga värkar alls om man jämför med tidigare.

Så tiden gick. Och den 24 januari vaknade jag 4 på morgonen och kände hur bra jag mådde, inte ont ingenting, bara pigg om en mört... Men oj, så kom det en värk, inget mer med det, var ju ganska van... Men en till och ännu en. Någonstans försökte jag ignorera, men visste innerst inne att nu är det dags...

Ringde förlossningen vid sju och fick höra att de hade en plats kvar, men kanske inte när vi behövde åka in, jag verkade ju inte ha så ont...
Väckte sedan Mr Right och sa att vi kanske måste åka in snart... Oj oj, inte visste jag att han kunde vara så nervös... Han sprang omkring som en yrvaken höna medan jag tog det lugnt. Jag åt frukost, skulle duscha, fila fötterna och måla naglarna innan jag ens kunde tänka mig att åka in... Började dusch, men insåg snabbt att nu måste vi åka in. Ringde förlossningen igen och de hade fortfarande en plats kvar. Yes!!!

Sagt och gjort, in i bilen, blev dock många fram och tillbaka innan vi kom i väg eftersom Mr Right glömt allt... Lämnade Moa hos farfar vid ejugo över tio och var väl inne vid halv 12. Fick då höra att de hade fullt nu, vi fick den sista platsen och att vi troligen skulle få åka hem, jag såg ju inte ut att ha så ont... Hade hunnit med att måla naglarna i bilen... Vackert lila....

In på ett rum, nr 12, svara på 100 frågor, koll av blodtryck, urin osv och på med en CTG. Fick sitta med den ganska länge eftersom Hugo tog ett powernap och de ville se så att han vaknade och rörde på sig. Satt med den till 13.00 och var helt inställd på att åka hem. Särskilt som hon ytterliggare en gång sa att det var fullt och att de behövde platsen... Jaja, skicka gem mig då... Men som tur var så kollade hon hur öppen jag var, hon blev helt tyst och sa: Oj, här har det hänt grejer och du säger inte ett ljud. Du ser helt oberörd ut och vi hade aldrig gissat på att det är öppet 5 cm....

Så vi fick stanna.

Skickade iväg Mr Right för att köpa en tidning. Han kom tillbaka ca 20 över ett, och 17, nu hade jag bra ont. Läste Aftonbladets bilaga då barnmorskan kom in och frågade om jag behövde någon smärtlindring och hur ont jag hade. Jag svarade att det gjorde ont ungefär 9,5 på en skala 1-10, men att jag inte ville ha någon lustgas än om det skulle göra ännu mer ont... Hon flinade lite och sa att jo, mer ont kommer det göra... Nu skulle de ha byte av barnmorska också... Precis som med Moa... Klockan 14.00 kommer världens mest underbara person in. Har aldrig träffat en så härlig person. Hon kollar hur öppen jag är och drar direkt på sig handskar och förkläde. 10 cm... 5 cm på en timme, utan någon smärtlindring. Ber i alla fall om lite lustgas nu, det gör ont, så ont att det svartnar framför ögonen, kan inte riktigt läsa repotaget i bilagan... Varken jag eller Mr Right har fattat att vi snaert ska bli fyra i familjen. Han kommer på att parkeringstiden går ut... Klockan är ca 14.20, men barnmorskan tittar på honom och skakar på huvudet, inte nu, hon kan inte garantera att han hinner tillbaka...

Hon guidar mig enormt bra. Jag har hunnit berätta att jag är sjukt rädd för sjukhus och även för att spricka så mycket som jag gjorde med Moa. Hennes vägledning om hur jag ska göra och när jag ska krysta var helt underbar, Han suga fyra futtiga sug från lustgasen, sedan känner jag hur kroppen sköter allting. Vilken känsla, men fattar ändå inte att vi redan är framme vid att få föda, det skulle ju ta lång tid till. Vi hinner skämta om att vi i alla fall får se I en annan del av Köping på kvällen...

Så kommer äntligen Hugo ut, 14.49. Efter fyra krystvärkar finns han på min mage. Jag sprack lite, men inte så mycket som sist, tack vare barnmorskans enorma jobb för mig. Och där är han, världens mest underbara lilla kille som jag mitt i all glädje frågar barnmorskan om det är något fel på honom eftersom hans pung är så stor...

Kärleken är total direkt. Alla mina tvivel på om man verkligen kan älska andra barnet lika mycket som första är som bortblåsta. Det kan man.

Mr Right då? Jo han grät och grät.... av lycka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0