Ja det ska ni veta kära vänner, har hoppet försvunnit kan man nog lägga ner... Det är det sista som överger en. Mitt hopp kommer alltid finnas, vad det än må vara. Nu har det tändts lite till och hoppet lever att vår forna lilla ängel Moa åter ska bli den goa och enkla tjej hon alltid varit. Ärligt talat så har vi haft ett litet helvetemed henne sedan vår andra ängel Hugo kom till världen. Antar att det är en kombination av att vara den stora men ändå lilla 4-ingen man förväntas vara och av att en ny herre gör entre som dessutom är här för att stanna. Man kan liksom inte stoppa tillbaka honom eller sätta honom på tåget...

Vi har haft nätter där hon bråkat fyra timmar, dock aldrig då Hugo är vaken. Antar att hon känner på sig då det är läge eller inte. Vi har pratat, resonerat och diskuterat, och som vi redan förstod så vet hon inte själv varför det blir så. På dagarna är hon som vanligt, men fy vad jobbigt det varit att se sitt barn må dåligt över något hon inte kan sätta fingret på. Känslor är svårt, särskilt när man är 4 är. Men just nu, jag säger just nu så känns det som hon har landat och vet sin roll igen. Och vi har så många gånger sagt och visat hur mycket vi älskar henne på det sätt vi trodde var bäst. Igår sa hon dock att hon gjorde så för att hon också ville komma in till oss och sova om hon vaknade men att hon inte vågade och trodde att hon inte fick sedan Hugo kom...

Stackare. Tänk att hon burit det inom sig i en månad och vi har aldrig och skulle aldrig neka henne.

Så jag hoppas och tror att det vänder och att vår kärlek till henne övervinner detta!

Tro hopp och kärlek, ta vara på det