Samma rubrik igen som för bara någon vecka sedan.... Det är inte sant. Nu var det Hugos tur...

Han vaknade i tisdags efter att han sovit ganska oroligt med feber. Inte så mycket men lite. Som vanligt går jag min långpromenad då Moa är på Kyrkans Barntimmar. Han sover hela tiden, inte vanligt i vagnen. Få¨r lunch när vi kommer hem och somnar igen. Lite fika med grannar och så vaknar han otroligt varm. Tar upp honom och ska försöka ge lite mellisgröt. Men han vill inte ha. Inte heller likt min lilla tuss.

Så börjar han skaka. Den lilla kroppen skakde och blev alldeles konstig. Händer och fötter skakade mest och mun och händer blev alldeles blå. Ögonen var väldigt konstiga och det gick inte att få någon kontakt med honom.

Gissa om jag var rädd?! Jag trodde på fullt allvar att han skulle lämna jordelivet...

Ringde så lugn jag kunde vara till Sjukvårdsupplysningen och de sa att vi omedelbart skulle åka till Akuten. Så jag böt på honom och han skakde fortfarande, dock lite mindre. Men han var helt borta då vi satt i bilen. Reagerade inte på någonting.

Fördelen med sjuka barn är att väntetiden på akuten är obefintlig! Vi fick komma in med en enda gång och han var fortfarande alldeles medtagen. De tog blodprov på honom och sa att ALLA barn brukar skrika, men han reagerade inte ens. Stackarn.

Troligen var det feberkramper han råkat ut för. Han proppades full av alvedon. En supp hjälpte inte så det blev två till. Och sedan var han något piggare så vi fick i alla fall åka hem efter hur många timmar som helst. Troligtvis så beror febern på att han får fler tänder och att den steg så snabbt. Men shit vad läskigt det var med skakningarna. Nu har vi lite medicin hemma om det skulle inträffa igen. En trygghet, helt klart!

Jag lovar, även om man ibland kan tycka att ens barn ska ta det lugnt så har jag hellre ett aktivt barn en ett som bara sitter håglöst... För man blir bra orolig. Tänk, man ska leva ett helt liv med en oroskänsla över sina barn eller är det bara föräldrainstinkten som helt naturligt träder in så snart man får veta att man är gravid!? Till och med då oroar man ju sig över att barnet ska må bra, även fast det ligger i ett tryggt förvar. När det väl är ute väntar en hel värld av nya saker man ska gå igenom och oron lär väl inte minska då barnen är äldre... snarare öka kan jag tänka mig. (Nu är jag nog ganska lugn som förälder och brukar inte oroa mig, men då det händer saker så sätterdet så klart fart på tankarna...)


Så den förväntade simträningen, som jag sett fram emot, fick ge vika för akuten.

Vill ha en kamera nu med. Hugo knatar runt med sin gåvagn och ser ju bara så söt ut!!! Han kan ännu inte resa sig helt själv, men antar att han snart gör det. Men gå, det är han bra på. Bara han lär sig att man inte bara kan släppa och kolla på annat...