Så välbekant, men ändå tror jag varje gång det känns bättre att det aldrig mer kommer bli så farligt som det var sist eller jag kommer inte ens ihåg hur hemskt det är. Vad pratar jag om?

Jo, värken som innebär att man lider av Fibromyalgi.

Jag har under sommaren lyckats förtränga vilket rent helvete det är. Visst jag har känt av det, men mer som en dov värk som liksom ständigt befinner sig där. Eller då jag suttit i solstolen och försökt känna efter om det verkligen gör ont eller om det bara är inbillning. Då, kan jag lova, befinner jag mig i himmelriket. Sista dagarna har jag verkligen försökt förtränga känslan och smärtan som jag så väl känner igen, men nu går det inte längre.

Det var en låååååång natt som jag sluppit (och är så tacksam över det) ett tag nu, men vips så känns det som att alla nätter varit så. Jag har nog sovit max en timma totalt i natt. Annars har tårarna sprutat av smärta. Det är avskyvärt och jag vet att jag skrivit det förr, många gånger, inte min värsta fiende skulle jag önska en sådan natt. Inte dag heller. Jag har pressat mig till max idag. Moa har varit ledig från dagis, släpat mig till hennes aktiviteter samtidigt som Hugo inte sovit något nämvärt. Men det är tur att jag har dem. Jag MÅSTE klara av dagen för jag är deras mamma och de kommer aldrig aldrig aldrig få se hur ont det gör. Jag vill inte vara den som ligger på soffan och skiter i mina barn bara för att jag har ont. Men egentligen är det ju just det jag vill. Bara ligga, alldeles orörlig, inte göra ett skit, inte fixa och dona med mig själv för att allt ska verka bra. Hade jag inte haft min underbara familj så hade jag garanterat legat där och jag lovar att jag varit bra mycket sämre då.

Och tänk, det är ETT ÅR KVAR TILLS JAG BÖRJAR JOBBA, men redan nu oroar jag mig för att jag inte ska klara av det. Vilket nederlag det skulle vara och gissa om mitt självförtroende och självkänsla skulle försvinna totalt då!? Jag vill inget hellre än att gå tillbaka till jobbet och vara den jag är utan värken. Helt sjukt, att jag redan nu går och funderar på det, men så är det.

Det är långt kvar till sol och värme men det tål att väntas på:-)