Rädd för framtiden

Jag undrar vart vi är på väg? Nyheter om att femåringar börjar banta har nått mig och jag blir verkligen illa berörd. Jag vet vad ätstörningar gör med en och även med familjen. Inget att rekommendera. Nu har jag även läst så mycket psykologi och liknande att jag vet att problemen egentligen bottnar i annat än mat. Men när man är fem år borde man inte ha den typ av problem. Jag har halkat in på ett antal bloggar (i studiesyfte) om ungdomar som har stark ångest eller lider av diverse deprissioner.

Framtiden gör mig rädd. Är det så vanligt bland barn/ungdomar att de inte mår bra? I så fall vill jag inte att Moa ska bli äldre. Hur ska jag kunna skydda henne mot denna grymma värld? Tänk, det kan räcka med en, EN enda, kommentar från oss som föräldrar, från någon annan eller en blick eller vad som helst. Ingen förälder vill väl se sitt barn lida. Jag vill att hon ska vara trygg, med oss, med alla runt omkring och framförallt trygg i sig själv. Nu tror jag ju att hon är det just nu i alla fall. Hon skulle aldrig bry sig om någon sa någon enstaka gång att hon hade fula kläder på sig, hon hade nog svarat att hon vill ha dem på sig därför har hon det. Det är att ha en bra självsäkerhet och vara trygg. Men vad händer om någon säger det dagligen, kommer hon då att brytas ner och inte våga stå på sig!? Hur ska man upptäcka sådant innan det är för sent? Innan hon kanske tar ut det på andra saker, för att hon har kontrol på det, alltså saker som hon kan styra över själv? Mat, självskadebeteende eller vad det nu kan vara...

Hemska tankar, ni ser vad skolan gör med mina funderingar... Nu vet jag att personligheten är något som är genetiskt, den formas från de tidiga barndomsåren utifrån upplevelser och miljö, MEN den formas också under hela livet. Jag önskar så att vi verkligen gett vår lilla tjej en bra grund, en trygghet hon bär med sig genom hela livet vad det än gäller. Att vi finns där vad som än händer. Men vad vet man? Vad är rätt och vad är fel? Hur vet man att man gjort rätt bara för att man själv tror att det är rätt?

Det gör mig så ont att se och höra andra unga som mår så dåligt psykiskt. Det fördärvar och förhindrar från utveckling. det som ska vara ljust blir mörkt och mitt i det där mörkret blir det till total förvirring. Åhhh, vad jag skulle vilja hjälpa alla dessa människor. Men var finns resurserna? Låt det inte gå för långt, gör någonting INNAN det är försent. Som förälder ska man alltid vara på sin vakt, men ändå låta det lilla barnet självförverkliga sig själv.

Inte lätt, men jag lovar, vi försöker!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Ja, barn och ungdomar mår så dåligt, det stämmer. Vad vi kan gör för att hjälpa dem, är att se det jobbiga, inte blunda och finnas där för dem. Vi är många som jobbar med barn och ungdomar som ser detta, man måste vara stark och orka se allt elände för gör vi inte de, ser eländet, vem ska då hjälpa? Att bara sitta och tycka synd, hjälper ingen.

2011-08-30 @ 18:00:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0