Ska det vara så här!? Det är ju sommar, men vart tog det fina varm och sköna vädret vägen? Det som brukar ta min värk en bit bort från dess rätta plats!? Som tur är har jag hållt igång heeeela dagen, MEN tyvärr kommer det nu i efterhand och jag skulle kunna skrika mig hes, för så ont har jag. Detta konstiga väder med blåst, regn och ingen sol som vill stanna är inte något jag längtar efter, måtte det bli ordentlig sommar nu... Tyvärr susar ju sommaren iväg, alldeles för fort. Slutet av juli redan och snart augusti. Innebär att om två, tänk två, futtiga veckor ska Hugo börja skolas in på dagis... Denna lilla varelse ska liksom bli än mer självständig. Är inte det konstigt... Här har jag gått hemma i ett och ett halvt år och bara längtat nu på slutet att JAG ska få vara lite vuxen... Men nu, jag herregud, panik är bara för namnet. Ska det bli en vardag även för oss nu...

Mammalivet är liksom bra soft för oss i Sverige ändå. Anser att alldeles för många klagar över hur jobbigt det är. Visst, det ÄR jobbigt ibland, men det är väl allt!? Och anser man att små saker är jobbiga, ja hur ska man då kunna vara en bra förebild för sina barn!? Har bestämt mig för att aldrig uttrycka mig om att någonting är jobbigt inför dem... Jobbigt är att kanske springa en mil på max nivå och kräkas, men det är frivilligt, alltså borde det inte vara jobbigt att utföra det eftersom det finns någonting som driver en att genomföra det. Jobbigt är för mig så mycket mer. Och säger jag att det är jobbigt att springa, ja då kommer säkerligen mina telingar anse att det är jobbigt att ens gå ut och leka...

Nej ni, det finns andra, större, saker som kan vara jobbiga att hantera, men kanske inte en mammaledighet. Herregud, dagarna kan man planera som man vill i mycket stor utsträckning. Väckarklockan har jag knappt använt mig av på hela min mammalediga tid. Hur ska det gå!? Kommer jag ens minnas hur man ställer den? Nya rutiner och nya tag, men ändå kommer jag befinna mig i bubblan ett år till. Jag ska plugga, mer frihet än jobbet, men också mer disciplin för att klara av de 200% som ska läsas. Men jag kan planera efter eget behag.

Moa börjar skolan. Också det en förändring. Men mer redo än vad hon är kan man knappt vara...

Jag har i alla fall haft en underbar mammaledighet, som bara sprungit förbi. Tyckte det var igår jag satt här med pösmage, avslag och såriga bröstvårtor... Ha ha, uppenbarligen så var det ett och ett halvt år sedan i alla fall. Tittar man på Hugo så förstår man hur lång tid ett och ett halvt år är. Jisses så mycket han lärt sig. Åla, sitta, krypa, stå och gå (läs springa). Äta själv, busa, skratta och prata.

Herregud, ungen pratar ju!!! Inte mer än ord, men han kan redan en hel del och just nu så är GLASS favoritordet. Garvar ihjäl sig när han står och slår på frysen och säger GHLASCH på sitt eget söta vis. Och så tittar han på alla i hans närhet och lägger huvudet på sned och säger i tur och ordning till var och en "GHLASCH"... När han gått varvet runt och han fortfarande inte fått någon blir han arg... Riktigt arg.

Drar all världens väg på Bobby Car:en. På plattorna och på altanen går det ju bra, värre är det att få upp farten på gräset...

Nä, tiden för dagis är helt klart inne för denna lilla man. Jag tror (och hoppas) att han kommer älska det. Och fast det är med vemod jag lämnar ledigheten bakom mig så känner jag ett stort behov att få vara vuxen om dagarna igen. Kanske ego, men jag älskar att vara med mina barn, men det sociala livet där man gör rätt för sig kallar och det är inte mig emot just nu!!!