Jag är så ledsen för er skull.
Varför händer sådana saker?
När är det nog?
Hur mycket orkar man som individ innan man ger upp?
Vad var meningen egentligen?

Mina tårar kan ni inte se, jag kan inte förstå den hemsak smärta och saknad ni måste känna, ingen som inte varit där kan förstå, men jag kan förska sätta mig in i er situation och finnas där för er om ni behöver mig.

Jag finns här för er och om det bara så gä'ller att knyta en sko så gör jag det för er!

Man ska inte klaga över enkla och löjliga motgångar, det finns sådant som är sååååå mycket värre.