Så, vår älskade, fina, bästa Moa har äntligen fyllt sju. Senare än alla andra i klassen, men dagen var väl värd att vänta på. Vi som trodde att vi skulle vakna i ottan vaknade halv nio i lördags. Lilla älskade vännen hade legat och väntat länge...

Den årliga taggballen fick följa med in även i år... Dagen bestod av paket, tårtbak, paket och avslutades med Moas egen valda måltid; chili con carne... Ja, vad säger man, men det var vad hon ville ha...

Hon njöt av dagen och det har varit med ett lyckligt mammahjärta jag har sett hur glad och lycklig hon varit sedan jag kom hem från sjukhuset. Att se sitt barn somna med ett leende på läpparna slår allt!

Tänk att hon även har så mycket kompisar som ville komma och fira henne, det värmer det också.

Att få höra hennes lärare berömma henne hur duktig hon är är en sak, men att också få höra att Moa är en glad, pigg, omtänksam och varm liten flicka som sprider glädje bland alla övriga i gruppen var lite av den mer rörande karaktären.

Hon är bara så go, min stora lilla flicka. Jag älskar henne mest över allt på denna jord, även om gudarna ska veta att varje minut inte direkt är rosaskimrande...

Jag har två underbara prinsar i mitt liv oxå, de bästa av alla. En stor och en liten, där båda bidrar till en lycka i mitt liv på var sitt sätt.

Att jag fick tillbringa denna helg med min familj istället för ytterligare en på KS var värt så enormt mycket. Allt annat var liksom mindre viktigt.