Jisses, vilka dagar... Helt klart en stor förändring från att kunna sova till över nio varje dag än att behöva väcka och dra upp Hugo som är mer dödän levande fem över sju... Då har han också sovit i tolv timmar...

Häromdagen då jag hämtade honom på dagis så var allt frid och fröjd tills han skulle ha jackan på sig. Ni som har barn, ni vet, en härlig situation uppstår där barnet beter sig som en livs levande, men skrikande, ål och på något sätt lyckas kravla sig ur både grepp och jacka med ena armen medan man passar på att få in den andra... Armar och ben överallt och alla på dagisavdelningen sitter i godan ro och äter mellis... Liiiite frustrerande. Att sedan slänga sig raklång på golvet och skrika verkar vara det nya när man inte får som man vill. Gärna precis bredvid mammans ben... Ofta resulterar detta i en pinsam situation med en svettig mamma som försöker le lite fint och käckt klämma iväg ett hejdå, vi ses imorgon... Ha ha!

Men faktiskt skiter jag i vad de tycker och tänker. Detta är något ALLA barn gör, som har en normal utveckling och det handlar om så mycket mer än bara trots. De är ju på väg att upptäcka världen och försöka förstå avd som är ett socialt accepterat beteende. Dessutom ska de ju bli små enskilda individer med egna unika tankar och ett beteende som är deras, enbart deras. Trots att jag vet allt detta så är det fXn inte lätt när man står där. Men falktiskt mycket enklare att tackla om man vet att det i slutändan gynnar barnet och resulterar i en liten självständig individ.

Igå skulle Hugo istället inte ta av sig jackan... Det är mer ok, han fick helt enkelt ha den på sig då han satt i soffan och kollade på Bob... Tillslut insåg han väl att han blev varm och kom och ville ta av sig jackan.

Imorse ville han ingenting. Det var fel på allt. Nog första gången som jag inte riktigt lyckades lirka med honom. Tillslut fick han på sig kläder, ny blöja och en macka i handen... Mot mina principer, men han vägrade sitta vid bordet, kastade maten, fick gå ifrån och inse att man inte kan bete sig så. Ja ja, jag hoppas att det var för att han var trött och det var skönt att han ville kramas och pussas innan jag lämnade honom på dagis...

Han närmar sig två, så helt osannolikt är det ju inte att det är den omtalade 2-års trotsen som närmar sig, även om jag hellre kallar det något annat än trots...



Ha en fin dag!