1 juni och det spöregnar ute samtidigt som det är mörkt och trist. Vill ha sooool!



Denna fredag startades med en "förtenta" (så kallad dugga) till nästkommande fredags sluttentamen i minnepsykologi. Färdig och godkänd, asaskönt. Nu laddar jag om för ytterligare en tenta på måndag, i föräldra- och familjepsykologi. Ett intressant ämne som väcker många tankar och funderingar kring hur svårt och vilken överväldigande uppgift det är att bli/vara förälder. Så en stor eloge till alla föräldrar, ni, de flesta, gör ett fantastiskt jobb, men för det får vi inte glömma bort de barn som inte har de rätta förutsättningarna för att klara sig så bra som de borde kunna göra. Vilket gör enormt ont i mig. Tänk att hela 67% misshandlar sina barn mer än fyra gånger per år... Ofta i tron om att de gör rätt eller för att de är stressade över sin ekonomiska situation eller trassliga parrelation.



Åhh, tanken på att göra illa dessa små liv, som är så nyfikna och redo för livet, vare sig det är fysiskt eller psykiskt finns inte i min värld. Det ser jag som en av de svåraste aspekterna med att vara förälder. Alla (nästan) föräldrar vill ju sina barns bästa och man gör det man tror är rätt, hur det i nuet påverkar dem senare i livet är svårt att veta. Och det är svårt att veta, kan man veta, att man gör rätt...