Tack Camilla för din kommentar och fråga:-). Jag ska försöka svara så gott jag kan...
Jag lever än idag med herr Fibromyalgi, och (antar) att jag så kommer att göra resten av mitt liv. Det är ingen lätt kamp. Många gånger ett rent helvete.
Ett tag hade jag ett stort behov av att skriva av mig om smärtan fibromyalgin orsakar. Det har jag fortfarande periodvis. Jag hade efter många år turen att möta en mycket bra läkare. Mitt driv i min träning har varit räddaren. Tänker jag tillbaka på min träning då jag var yngre och simmade SUM-sim och junior-SM hade jag ständigt ont. Väldigt ont. Men jag trodde att det hörde träningen till. Att simmar man två pass om dagen plus lite styrketräning, ja då har man ont. Och har man ont så var det inte heller så konstigt att det gjorde ont med massage...
Jag slutade simma och blev så småningom gravid med min älskade dotter. Just under graviditeten upplevde jag för första gången hur jag faktiskt inte ständigt gick runt och hade ont. Jag hade ont, men det var så mycket bättre, en ren befrielse från hur det tidigare varit. Den älskade dottern tittade fram en dag i december. Det gick en månad knappt och värken naglade sig fast mer och mer. Nu värre än någonsin. Trots att jag grät varje dag och knappt orkade lyfta benen så kämpade jag på. Man blir härdad. Men det blev inte bättre. Bara värre och värre. Jag tappade allt jag höll i. Kastruller, grytor, mjölkpaket ja och till och med min dotter. Det var tur att vi inte hade sänkt sängen, så det blev egentligen inget fall för henne, Hon kom liksom aldrig ovanför madrassen med kroppen, men mina händer löd inte och gjorde så ont. Där och då fattade jag nog för första gången att det inte var ok att ha så ont. Sökte läkare och en lång ovisshet och runtskickande till så många läkare att jag tappade räkningen. Som många andra med fibromyalgi blev jag ifrågasatt och inte tagen på allvar. Men så tillslut hamnade jag rätt. Underbara person som hjälpte mig.
Jag har provat många vägar, gjort misstag och gjort rätt. Gör om, gör rätt... Jag har insett att utan träning mår jag så mycket sämre. Jag har också lärt mig, även om det är svårt, att för mycket och för hård träning också får mig att må sämre. Inte en bra kombination om man vill satsa lite på sin idrott... Jag har valt. Valt den bästa vägen för mig. Lagom för min kropp för att jag inte ska gråta av smärta varje dag. Jag vill aldrig mer tillbaka till det året där jag inte kunde växla i bilen, där jag inte kunde stå och röra i pastakastrullen, där jag inte kunde ha på mig ett par strumpbyxor eller ett par jeans, där jag inte kunde hänga tvätt... Allt på grund av den oerhörda smärta fibromyalgin för med sig.
Så vad gör jag? Var får jag min kraft ifrån till att hantera smärtan?
Ja, lagom. Allt är lagom och positivt tänkande. Det finns dagar då jag har så ont att jag inte kommer upp ur sängen. Har man barn måste man, det går med viljan. Jag är envis. De dagar jag mår så och egentligen bara vill dra en filt över huvudet och försvinna, det är de dagar som går att vända till något positivt. Valet är lätt. Att sitta i soffan eller gå ut och springa eller ställa sig på trampmaskinen? Jag VET att sitter jag i soffan kommer morgondagen vara katastrofal. Men går jag ut och springer i LAGOM takt eller ställer mig på crosstrainern i 20 min så räddar det mig.
Jag vet också att de dagar som känns bättre, de dagar då det känns som jag kan ta i finns. Jag vet att om jag en sådan dag simmar ett syrapass eller kör ett hårt intervallpass, så kommer jag få sota för det dagen efter.
Det gäller att hitta sin egen väg. Göra det som DU mår bra av. För mig har det svåraste varit att inse att min träning aldrig mer kommer vara av den kvalitet den en gång var. Men så får det vara. Det räcker med den ständiga smärta jag ändå har dag ut och dag in. Det handlar också om att våga säga nej. Något jag börjar lära mig. Det är inte lätt när man vet att kompisarna bestämt att ses. Man orkar inte, men gör det ändå. Och resultatet blir att man har så ont så att flera dagar framöver blir en pina. Det gäller att välja och prioritera. Inte alltid roligt att tacka nej, men till vilken nytta ska man plåga sig själv? Föreslå en träff i spåret... Det finns lösningar på allt!
Mina barn har till stor del räddat mig. Med dem i min närhet kan jag allt:-) Jag vill inte att de ska se sin mamma svag och ynklig, som den som är sjuk. Hade jag inte haft dem och min träning så hade jag garanterat mått sämre. Då hade jag legat i soffan då det är som värst och aldrig vetat att om jag bara genomlider 20 minuter av blodcirkulation, även om jag inte orkar, så får jag lön för det sedan.
Självklart finns det bra och dåliga perioder. Jag älskar värme, det får min kropp att göra lite mindre ont. Att basta, sola, bada varmt eller träna gör att jag blir varm. Bästa känslan.
Alla dagar kan jag inte påverka smärtan, då har den mig i ett järngrepp. Jag har mina små verktyg att till viss del använda, men ibland räcker de inte. Att ha ständig värk, att ha så ont gör ingen människa glad. Men att se att små små saker kan göra den värsta smärtan lite yttepyttelite bättre, då är det värt det.
Smärtan ska inte få styra mig utan jag försöker styra den. Att förebygga kulmen, att bestiga innan det blir för svårt gör min vardag lite enklare.
Jag är en positiv person med mycket energi. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade valt ett liv utan smärta, men samtidigt har smärtan gjort mig till den jag är idag. Att faktiskt kunna hitta det ljusa i det mörka ger en gnista, en gnista som blir till en låga och som varar för evigt för att man aldrig blåser ut den...
Jag vet inte om detta är svar på din fråga, om inte så får jag försöka igen! Och du, jag hoppas verkligen att du får må bättre och klara av vardagen med din familj och ditt jobb (inom vilket område jobbar du, kan ju vara så att vi har mer gemensamt än sjukdomen)! Hör av dig igen om du vill!
