I måndags fick jag lite av en dom. En dom som jag faktiskt själv funderat ganska mycket på, så det kom ändå inte som en chock.

En virusinfektion i hjärnan...

Tänk hjärnhinneinflammation/borrelia/mykoplasma osv...

Lätt tänker en del. Men min dom är att tiden har sprungit ifrån mig. Detta frågade jag läkaren om tidigt, men nej, det var ju inte borrelia och stel i nacken var jag ju inte... Alla andra symptom då? Jo, de är påtaligt likartade. Ingen nämnde dock detta för mig och svarade klart NEJ på mina frågor. Kanske såg jag för pigg ut? Kanske mörkade jag hur illa jag mådde?

Fakta finns på papper. Värden som var för höga för att ignoreras. Läkaren i måndags, en erfaren neurolog, var rakt på sak. Det fanns egentligen ingen annan förklaring. En virusinfektion som vandrat fel håll i kroppen och angripit min annars friska (bevisat:-)) hjärna. Där har det slagit sig fast och slagit ut en del funktioner. Och givit mig en hemsk huvudvärk. Går inte ens att beskriva vilken pina den har varit, och är...

En baggis tänkte jag först. Ok, huvudvärken kan vara långvarig. Hur lång? Flera år. Hjälp mig... Blev rådd att ta mig till akuten om det blev olidligt igen. Ja, jo, tjena...

Vänster sida då? Klart att min normala funktion kommer att infinna sig, lika frisk som den tidigare varit... Nej. Rakt på sak. Läkaren var väldigt tydlig med att så kommer det troligtvis inte bli. Antagligen kommer jag få dras med det som det är nu... Kul, eller inte.

Ytterligare en magnetröntgen om en måndag kommer göras för att se om den yttepyttelilla ärrbildningen som tydligen funnits i min hjärna förändras.

Vad kan man göra nu då? Det finns inget att göra. Det har gått för lång tid. Kort svar, rakt på sak. Kroppen tar hand om det själv. Jag dör inte av det.

Nähä, tack då...

Där står jag nu. Inser att jag har många jobbiga månader framför mig. Kämpa. Jag är bra på det. Tack och lov. Jag är positiv. tack tack för det. Jag gräver inte ner mig. Ännu större tack.

Mest skit är det dock att gå och veta att en del av detta kunde förhindrats om hjälpen funnits där då jag behövde den som mest. I efterhand kan jag bli sjukt förbannad på mig själv att jag inte visade på fullaste allvar hur ont jag hade, hur skit jag egentligen tyckte det var att vänster arm/ben/kind inte var som vanligt.

Tyvärr är det jag i ett nötskal, att alltid se det positiva, inte tänka negativt. Tro gott om alla och inte visa för mycket missnöje.

Ändå mitt i allt detta är jag tacksam för att det "bara" är detta. Jag kan leva med detta. Ett relativt normalt liv. Snart. Bara att inse att det komemr att ta tid, kraft och ork att bli av med skithuvudvärken. Alla frågar vad jag ska göra med läkaren som först behandlade mig och sa att allt blir bra... Bara huvudvärken försvinner. Ja, vad ska jag göra? Huvudvärken har inte försvunnit det minsta. Huggen är kanske något lindrigare. Vänster sida är inte ett dugg bättre. Vad tjänar det till att vara sur och bitter? Jag är ingen bitterfitta, kommer aldrig bli. Lite frustrerad, men som sagt vad blir bättre av att jag är sur och arg? Inget.

Helt enkelt får man se det positiva, välja ljuset i det mörkaste. Jag är bra på det, det vet jag. Jag klarar detta. Vad gör jag dock nästa gång huvudvärken sätter in med fullaste kraft? Då jag står och dunkar huvudet i väggen för at tbli kvitt det värsta? Akuten... Kanske, kanske inte. Beror på hur hög min smärttröskel är just då.

Kanske blickar jag framåt, ser ännu mera ljus, jag vet att det blir bättre, och det bästa är att jag har en läkare jag kan vända mig till. Så ja, det är bara att inse att huvudvärken kommer gå över men troligtvis inte den nedsatta funktionen i vänster arm/ben/kind. Hur mycket jag än vill tro att det ska göra det, så kommer det troligtvis inte bli så.

That´s life. Vad göra? Just go for it!