Hur orkar jag träna?

Jag ska i ett kort inlägg försöka besvara frågan hur jag får orken att räcka till för att träna, trots en svår fibromyalgi. Jag har svarat på detta vid ett flertal tillfällen, men gör det igen:-)

För fem år sedan tränade jag inte. Det gick inte. Kroppen var förlamad av värk. Precis överallt. Jag sov inte en blund en enda natt. Det enda jag gjorde var att gråta över den enorma järnhand, fibromyalgin, som höll i mig. Varenda del gjorde så ont, kunde inte sitta, inte stå, inte gå... Alla sömnlösa nätter går inte ens att räkna. Då äntligen hamnade jag hos en underbar läkare. En läkare som visste vad han pratade om, och som jag kände att jag litade på eftersom han tog mig på allvar.

Som "gammal" elitidrottare var det hemskt att inte träna... Men just då gick det inte. Jag hade gjort så många försök, men bara blivit sämre av att röra på mig. Han förklarade på ett bra sätt, att det faktiskt inte går att chocka kroppen direkt. Kroppen behöver invänjning, en startsträcka, som ibland kan vara lång. Startsträckan var lång. Extremt lång. Tidsmässigt kommer jag inte ihåg, men jag minns mycket väl hur ont, ännu mer ont, det gjorde efter att jag tränat. Ändå infann sig varje gång ett lyckorus jag kände igen sedan tidigare. En känsla av att ha klarat av någonting, att göra det trots värken, och endorfinerna började ta fart. Det var hårfint för vad kroppen klarade av. Tränade jag en dag hade jag fruktansvärt ont i minst tre-fem dagar efteråt. Tränade jag inte, gjorde det hundra gånger mer ont...

Jag kom till en gräns att våga prova lugnt, att inse att det går inte att träna som tidigare. Jag vet idag exakt vad min kropp klarar av. Exakt hur mycket jag ska ta i. Lite lagom varje dag. De dagar jag inte tränar får jag genast sjukt ont i hela kroppen. Ibland vill jag bara sjunka ner i soffan, inte se en enda träningsatiralj. Men jag vet att skulle jag sega ihop får jag betala satan dyrt för det. Som idag. Jag tränade igår, två pass. Först cykling och sedan simning. Kände att kroppen behöver återhämtning idag. Men nu sitter jag här och känner hur värken börjar inta kroppen. Och jag vet också att imorgon får jag betala dyrt för att jag inte tränade idag. Liksom att träningen imorgon kommer betyda värk. Men jag vet också att på onsdag kommer det kännas lite lite bättre. Det är dit jag blickar nu. För kroppen behöver också tid för återhämtning för att kunna orka träna och bygga muskler.

Nivån har varit svår att hitta. Vad är lagom för just dig? Säkert inte samma som för mig. Tyvärr har jag insett att träna syrapass är ingenting för mig. Tyvärr. Det är det som gör en bättre... Skulle jag köra ett syrapass, då är jag säker på att falla tillbaka i värkens klor mer än någonsin. Jag har försökt att ta i så där mycket som jag vet att jag kan, men det är inte värt det. Jag siktar på tävlingarna och på långdistans. Där behöver jag inte vara explosiv utan kan hitta nivån som jag vet att jag klarar av. Det är inte alltid kul att inse sina begränsningar och jag trodde aldrig att jag skulle kunna träna igen på denna nivån för tre år sedan. Men det går, men det satt hårt inne. Nu vet jag ju också av egen erfarenhet att det var en pina att komma igång, att det tog tid, lång tid, men jag mår faktiskt bättre idag och kan hantera värken genom att anpassa träningen. Har jag ont en dag kan det räcka med tjugo minuters lugn löpning för att känna sig lite bättre och för att stå ut den dagen. Även om det tar emot så vet jag att jag mår bättre efteråt och att fibromyalgin aldrig någonsin mer kommer att få ha ett sådant järngrepp om min kropp som den haft (och fortfarande har i perioder). Träning i lagom dos, för vad just du klarar av, är den bästa medicinen. Inga värktabletter i hela världen hjälper så bra. Kanske för stunden, men inte på sikt.

Ge det en chans. Prova. Gör om, gör rätt... Utvärdera vad du själv mår bra av. Dessutom finns det många andra fördelar med att träna.

Jag säger inte att detta hjälper alla, men detta var mitt sätt att ta makten så gott jag kan över fibromyalgin. Om jag fick önska skulle jag göra vad som helst för att aldrig mer behöva veta av den. Men det går inte. Tyvärr.

Lycka till!

Kommentarer
Postat av: Therese Johansson

Tack för en bra blogg. Intressant att läsa om någon med liknande utmaningar i livet. Lever själv med bl.a. Fibromyalgi och jobbar heltid med träning. Låter som vi tänker lika. Skriver också en blogg:)
www.dbest.se
Lätt att känna att man är själv med tankarna. Skönt att känna en slags gemenskap i smärtan....om du förstår vad jag menar :)
Ha det gôtt och fortsätt din inspirerande blogg!

2013-09-28 @ 23:30:46
URL: http://www.dbest.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0