Sicken dag!
Underbar, på alla sätt. Tidig morgon betydde träning. Till en början inte taggad, men att vakna upp i ett tyst hus med sovandes barn och sambo, med ett riktigt bra pass i kroppen igår, få avnjuta en dunderstabil frukost i lugn och ro så var det liksom bäddat för att bli bra. Cykling, simning och cykling resulterade i tre mil cykling och 5 km simning i hårt tempo. I min vildaste fantasi trodde jag det var varmt ute. Iklädd bikini (dö) pallrade jag mig ut på altanen för lite redigering av uppsats. Frös dock mer eller mindre till is... Gav upp. Träffade roliga människor, åt lunch, fikade åkte till ma och pa och drack lite kaffe och satt i en underbart värmande sol... Handlade, fixade, åt och sedan en trevlig grillkväll med bästa vänner. Härligt!
Nu ska jag sova med minsta, pluttskrutt är rädd för spöken efter nattvandring hem. Imorgon vankas 7 (!) mil
Cykling. Dö.
Jag förstår inte hur du kan klara av att pressa kroppen så när du har Fibromyalgi. Jag menar inte att jag misstror att du är sjuk, verkligen inte! Tvärtom blir jag imponerad och hoppfull. Har alltid själv varit väldigt aktiv och tränat hårt, men sen jag fick mina diagnoser Fibromyalgi och ME så kan jag inte anstränga kroppen det minsta utan att få fruktansvärt ont, både under tiden och efter. Kroppen klarar inte heller av påfrestningar som att gå upp i puls eller liknande, blir då så yr och illamående att jag måste lägga mig. Har det varit en lång resa för att gå emot vad sjukdomen säger? Eller har det alltid funkat för dig att kunna träna såhär?
