Att drabbad av hjärntumör innebär komplicerade operationer där tumörer oftast inte kan tas bort i sin helhet. Då behövs kompletterande behandling. Antingen cellgifter eller strålning. Eller både och. Otroligt tuffa behandlingar för ett barn. Operationer i hjärnan och centrala nervsystemet innebär också risk för olika komplikationer. Att strålas medför hämmande av hjärnans utveckling. Cellgifter medför nedsatt immunförsvar och risk för att lättare drabbas av virus etc.

Detta gör mig otroligt rädd. Klart jag utgår ifrån att allt går bra. Men fakta är fakta. Att just nu leva i en ovisshet om vad läkaren anser vara bästa behandling, hur Hugo kommer klara detta, om han råkar ut för komplikationer vid någon av de två komplicerade operationerna han ska genomgå tär. Om tre veckor har han genomgått den första, och antagligen just i detta nu, genomgår den andra. Och vi har ingen aning om hur han är när han vaknar upp. Inte ens läkaren kan väl om tre veckor ge ett klart besked. 

Detta är tankar som jag motar bort, men de finns där och gnager då och då. Helst vill jag att tumören ska tas bort nu, helst igår. Samtidigt vill jag aldrig i mitt liv utsätta mitt barn för dessa operationer. Men vi har inget val. Har aldrig fått något val av läkarna. Det har bara funnits hur och när. Inget om.

För första gången i mitt liv är jag oerhört rädd för framtiden. Jag vill skydda Hugo från allt ont och hoppas väl fortfarande på att få vakna upp och säga att det var en dröm.

Fan vad rädd jag är.