Idag har Hugo besökt sin älskade förskola! Redan halv sju imorse förklarade han noga att det borde vara perfekt att åka dit idag eftersom vi inte skulle till sjukhuset. Hur kan man säga nej när man får den där blicken som får en att smälta samtidigt som huvudet läggs på sned och orden: 'snälla snälla snälla mamma...' Klart vi besökte dagis! Och vilken energiboost för honom. Lite medicin innan så gick det galant. Tack snälla för att vi fick komma! ❤️ Hugo har garanterat de bästa fröknarna! Tydligen gjordes det även upp bland Hugo och ett antal tjejer att de ska med honom hem nästa gång... Och även en i taget i tur och ordning❤️. 

Annars har jag betat av att göra listan. Bara en punkt kvar eftersom personen i fråga var ledig idag hick det liksom inte att utföra. 

Eftersom tomten kom på besök blev det en försmak av julmat (vilket för övrigt inte var så gott som jag förväntade mig)

Träningen; hm. Längtar efter att få träna. Över en vecka sedan. Men jag är inte tillräckligt pigg. Kanske kan det bli något lite lugnt imorgon, skulle kännas skönt, men SM är i mars, så ingen panik direkt😝. Har jag skrivit det, i början av januari bär det iväg på träningsläger! Åh så himla kul! Kommer bli fantastiskt roligt och givande! Kommer jag inte iväg denna gång så är det antagligen inte meningen att jag ska simma mer...

💗💗💗åh, fick idag reda på någonting jag helst hade velat slippa. Alla mina tankar till er💗💗💗. Så orättvist att en liten människa ska lämna jorden på tok för tidigt, att ens drabbas och sedan kämpa så in i Norden men ändå inte få vara en del av det som fortgår. Hur orkar man? Vad har man för val? All kärlek till er💗💗💗.

Något jag ofta tänker på är att vårt liv har en helt annan mening och innebörd än vad det hade för mindre än ett år sedan. Vi har mött så många människor, gått igenom så mycket, varit nere i de svartaste hål som vi aldrig hade kunnat förutspå hur det skulle vara och kännas i. Ingen ingen ingen kan förstå allt som händer och sker, tankar och värderingar som kastas omkull för att byggas upp med nya verktyg. Vår ryggsäck som vi bär på har blivit så mycket tyngre, men för det inte bara negativt. Nej, för det vill jag verkligen inte påstå. Det här året har berikat oss på alla sätt och vis. Givetvis hade jag hellre varit utan mycket, men jag hade aldrig kunnat lära mig förstå dessa människor som gått igenom liknande. Hade heller inte haft en aning om denna värld. En värld jag egentligen inte önskar någon att ta del av. Men den finns, och även om den är skit så är den faktiskt oxå väldigt fin i mötet med dessa underbara och starka människor. Sjukvården är på många sätt fantastisk, utan den hade förmodligen det förbjudna skett för längesedan. Jag står fast vid att en familj som inte varit drabbad av barncancer (eller annan allvarlig sjukdom för barn så klart) kan aldrig förstå eller sätta sig in i hur det är. Hur det ständigt finns närvarande varenda sekund. Hur mycket tid som spenderas på sjukhus är obegripligt. Att vara utelämnad till läkarna och lita på att det de säger stämmer. Att tillvaron kastas upp och ner så fort man tror att man har koll på läget... 

Det där ytliga känns liksom inte så nödvändigt att lägga tid på. Att spendera tid på annat än barnen känns fel. Jag vet att det inte är det, men inga saker i hela världen kan ersätta min tid med Hugo och Moa. Tiden tillsammans är så mycket viktigare än alla leksaker som finns. Kanske kommer jag en dag kunna lämna hemmet utan man och barn, bara gå ut och ha kul med vänner och dricka vin, snacka skit, skvallra och njuta, där och då och inte tänka på något annat än det som händer där och nu, något jag ofta gjorde för ett år sedan. Då visste jag vad jag hade och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om den tillvaro vi nu befinner oss i. Då sa jag att jag förstod dem som hade det jobbigt i liknande situationer, men vet ni, jag hade verkligen ingen aning och förstod inte ett skit. Nu förstår jag. Jag förstår att man alltid sätter tid med barnen först!