Så mycket kärlek

Inte vet jag, men typ männen i mitt liv❤️

Vår tappra tappra kille! Dagen började med en pigg Hugo! Så skönt att se, även om gångstilen inte är bra och smärta i nacke och huvud samt i fötterna och benen. 

Status vid inskrivningen idag:
Samma längd som sist.
Två kilo lättare.
Ingen feber.

Infart och stickpresenter fixade. 
Sjukhusskjorta på. Allt som vanligt!

En och en halv timme senare så hade han åter igen fått feber. Blir galen på den där tempen som far hit och dit. 

Magnetröntgen och sövning gick som vanligt bra. Det obligatoriska wienerbrödet efteråt var en självklarhet.


Idag var vårt första möte med Q84. Avdelningen för cancersjuka barn. Tidigare har vi inte kommit i så här nära kontakt med dessa barn och familjer. En avdelning som andas mer sjukhet och sorg än vad jag någonsin kunnat ana. Vart man än tittar så är det sjuka barn. Alla med det karaktäristiska utseendet för vad cancer och dess behandling innebär. Hugo såg ut som friskheten själv här. Vad gjorde vi där egentligen? Ja men just ja, precis det som alla andra. Men; än så länge behandlas Hugo med kirurgi, vilket inte ger det typiska utseendet. Bara ärr som finns väl dolda av kläder och rullstolen vittnar om vad han gått igenom. Mitt i allt detta ser Hugo sig själv som vem som helst. Som en naturlig del av att vara där. Delade rum med två andra, utan hår, slang i näsan och droppställningar rullande efter sig. Inte en enda fråga om varför den hade si och den hade så. Knappt en blick. Vilket friskt barn som helst hade stirrat ögonen ur sig. Vet han vad han gör på denna spöklika avdelning? Vad rör sig i huvudet på honom? Inte en protest under hela dagen. Inte ens gnäll över hunger, trots att han inte fick äta något förens klockan 17 pga fastan. 

Mitt hjärta värker av allt han ska gå igenom. För första gången for tanken att han borde få vara som en vanlig fyraåring genom huvudet. Men vad innebär egentligen vanlig? Ingen ingen ska behöva gå igenom detta, inte behöva utsättas för detta. Hans normala vardag är just nu sjukhusbesök och lyckan består i att få träffa clownerna på sjukhuset. Vilken verklighet... Lyckan infinner sig då vi få se honom uppspelt av glädje och få leka med sina favorit tjejer! Det värmer. Både honom och oss. Och de i hans närhet oxå!

Mitt i allt har han en storasyster som är orolig över om han kommer hem eller inte. Hur han mår, får se och höra om vad som händer honom. En underbar syster har han. En syster som saknade honom till fruskostbordet imorse eftersom han inte fick äta. Han förklarade varför och så var det inte mer med det för honom. Men hos syster dröjde sig tankarna kvar... 

Ibland kan man önska att livet alltid skulle vara som vanligt, normalt, precis så det var innan allt började. 

Imorgon blir det vara mys och njuta av att vara tillsammans!!! Nu är Mr gjord, vi är hemma och kommer få besked om dryga veckan. Fram tills dess kommer vi få vara hemma!❤️

Kommentarer
Postat av: Linda

😢😢💖 jag finner inga ord återigen

2014-06-27 @ 07:23:19
Postat av: Kathrin

❤️

2014-06-27 @ 22:18:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0