Nu börjar det. Efter möte med förskolan vet vi att våra farhågor är sanna. De märker att Hugo blir sämre. Han ramlar, snubblar, orkar inte gå, avböjer att följa med till lekparken, vilket han i vanliga fall älskar, på grund av att han inte orkar. Så hade han sagt idag. Då tog de vagnen och Hugo följde med. Lekte en stund och kröp sedan upp i vagnen. Humöret tryter, han blir tvär arg om gurkan ligger fel på tallriken. Skriker och kastar gurkan. Visst klart att det kan vara lite trots, men det känns inte riktigt så. Dessutom ont i huvudet så att han gråter. Han väljer hellre en aktivitet med pussel eller att sitta i någons knä medan de andra går till gympasalen. Vi känner inte igen honom i detta.