Nattetid
Många nätter senaste veckan har varit sömnlösa. Operationerna kommer närmare och närmare. Bara tanken på vad min älskade glada omtänksamma och underbara son ska gå igenom får mig att vilja spy. Tårarna kommer och sömnen uteblir. Att sedan stiga upp med ett ansikte svullet som en vattenmelon får mig inte direkt att känna mig soft...
Läste en text ur en forskningsrapport att just cancerformen astrocytom (som läkaren preliminärt slår fast) inte är botningsbar, vilket får maginnehållet att vilja komma ut. Att just den där fjärde stolen kan vara Hugos. Jag vet, förbjudna tankar och jag skjuter snabbt bort dem till att leva för den bästa världen, att tumören kan tas bort i sin helhet, och vidare behandling inte krävs. Skjuter bort att det i journalen står att 'föräldrarna informerade om att full explosion av tumör ej är möjlig utan att operation kan stanna vid enbart öppen biopsi' och tänker att den ska bort bort bort.
Sex dygn i nedsövt tillstånd tar knäcken på mig, att hoppas att han vaknar och är som vanligt och både kan prata och röra på tårna står högst på önskelistan.
Att de ska meddela att varesig strålning eller cellgifter behövs kommer på samma plats.
Realistiskt; hur troligt är det?
Fick frågan hur vi kunde vara så starka; det är vi inte. Vi är inte det minsta starka. Vi har bara inget val. Vi måste gå igenom detta, kämpa, och göra allt som står i vår makt. Det finns inga om. Jag lever på hoppet, att detta är en parentes av en del i mitt liv. Att det snart ska vara förbi och vi kan leva som vanligt igen. Så kommer det aldrig bli. Astrocytom kommer tillbaka, oftast i en mer aggressiv form för varje gång. Median överlevnad 5-10 år. Barn har bättre prognos, det lever jag för.
Vår kämpe Hugo! Så älskad från första stund. Idag ska han på kalas, första gången till en 'egen' kompis genom dagis. Så glad, lycklig och förväntansfull. Hungrig på livet med världen framför sig. Låt det förbli så!
Kommentarer
Postat av: Vera
Jag läser ditt inlägg och gråter en skvätt för mig själv vid köksbordet. Att ens snudda vid tanken på att vara i er sits är outhärdligt. Jag känner inte er alls, men tänker på er varje dag. All styrka till er, er son och hans syster.
Svar:
Joseharaton
Postat av: Lina Ekman
Läser och gråter. Tänker på er ofta önskar det finns nått man kan göra. Hemska över jävliga sjukdom. Sänder kärlek och styrka till er. Otroligt många kramar. Fr Lina
Postat av: Ninis74
Då det inte finns några ord suckar jag uppåt och det gör jag nu för Hugo!
Styrkekramar till er i massor❤️
Postat av: Anonym
Jag lider så med er! Jävla cancer 😡😡😡 Massor med KRAMAR 💙💙💙🌹🌹🌹
Postat av: Jessica Gjertz
Jag tänker så mycket på er, kan inte föreställa mig vad ni går igenom men jag tror jag kan föreställa mig smärtan och rädslan. Håller alla tummar för er och fina Hugo! Kram Jessica
Trackback
