Permis

Igår kom mina älskade grabbar hem! Sjuktransport och mediciner kan ordna till det mesta. Men hur underbart är det inte att bara få vara vi fyra i sängen och ligga och chitt chatta om allt. Hugo tyckte att det alltid skulle vara så... Dessutom hur underskattat är det inte med dessa små saker i tillvaron?! Det som tas för givet borde uppskattas mer. Jag lovar, bästa stunden på två veckor. 

Om några timmar bär det av mot sjukhuset igen. Hugo har ännu inte stått, än mindre gått. Läkarna trodde att han kanske skulle göra det hemma, men icke. Benen bär inte. Oron över vad det innebär finns, men hoppet om att det snart kommer tillbaka lever vidare!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0