Ja... Oro

Måste erkänna att jag känner mig ganska orolig. Lugna är vi, men det gör ont i mig och ändå kan vi inget göra...

Det verkar, det mest troliga är att stagen släppt i sitt fäste i Hugos rygg. Som jag skrivit tidigare så har han ont, hemskt ont till och från och ryggen är sned. Blir mer och mer sned hela tiden. 


Exakt sju veckor och tre dagar mellan bilderna. Visst han står lite annorlunda men ändå. Och vi har påtalat detta för läkarna ett antal gånger. Just att han har ont och att han är sned.

Hur som så ringde Mr Right i fredags för att få prata med ortopedkirurgen som opererat Hugo. Vilken man, han är fantastisk (läkaren alltså 😉). Efter några vändor blev det en akutröntgen x 2. Igår ringde de och sa att stagen troligtvis lossnat upptill. Nertill ser fint ut. Det var lite svårt att se och tyda bilderna och i nuläget vet de inte om det är tumören som vuxit och trycker på stagen eller om de helt enkelt bara lossnat. Hur som så innebär detta en ännu större operation än vad som var tänkt. Och fråga mig inte hur de gör om timören visar sig ha vuxit så att den är för nära stagen. De hade lämnat ett litet mellanrum mellan stag och tumör. Säkert just för att det skulle finnas lite utrymme. Och hur de går vidare just nu vet jag inte. Vi inväntar fler samtal från läkarna och innan dess kan vi inget göra.

Men stackars stackars vår tappra kille. Han kämpar på och är nästan alltid glad, fast att han har så ont. Allt blir ju relativt också, han säger att det gör jättejätteont varje dag, hela dagarna, men hur ont? Han lever med det och blir ju van. Och här står vi och ser att han har ont. Det gör ont i hjärtat. Och även stt veta vad han kommer att behöva gå igenom, igen och igen och igen.❤️❤️❤️

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0