En tidig morgon, på väg in till sjukhuset, sitter vi i taxin. Ser hur landskapet utanför susar förbi. Precis som vanligt, precis som det ska vara. Bilar, människor som är på väg för att påbörja dagen. Med mål i sikte. Köerna är långa, alla har bråttom någonstans och blir irriterade av att sinkas. Men inte jag. Tänker för en sekund att taxichauffören inte behöver köra i filen för linjetrafik. Nästan så att jag njuter lite om vi står still, försöker hoppas på att även tiden gör det. Konstigt; njuta av en stillastående taxibil... Givetvis kommer vi fram alldeles för tidigt. En glad Hugo struttar ut ur bilen och hittar av sig själv dit vi ska. Kan vägen utan och innan. Lärt sig alla siffror med hjälp av tavlan i hissen. Knappar in 4:an. Onkologavdelningen till vänster och lugn/astma/diabetesmottagningen till höger. Vem ska var? Fortfarande är vi ganska anonyma. Tills vi kliver in på avdelning Q84. Igenkännande sjukvårdspersonalsansikten som ler, nickar och busar med Hugo. Och sjuka barn. Överallt. Spöklikt är det att befinna sig där. Jag kommer aldrig vänja mig vid att befinna mig där, än mindre tycka att det är trivsamt. På något sätt som dödens väntrum samtidigt som alla som arbetar där är underbara och alltid inger hopp! 

Hugo däremot, ja, han ser det som bekymmersfritt. Till synes har han kul där, bland grön-och blåklädda människor, barn ihopkopplade med slangar och utan hår. Är detta en värld för en fyra-åring att befinna sig i? Fy fXn. Kan inte med ord beskriva hur mycket jag hatar det stället. Ser på Hugo, som är i full färd med att köra bil, spela bordshockey eller rita innan han blir uppropad och visad till sitt dagrum. Tankarna försvinner snabbt. Istället fokuseras de nu på att finnas för Hugo, att vara behjälplig för sjuksköterskorna, ja, för de är flera stycken, då de ska sätta pvk:n. Efter 12 försök ger de upp. Några hamnade i kärlet, men pga av att hugo är så rädd, spricker kärlen. Hugo är så rädd, utan ett ljud rullar tårarna ner för hans kinder, alldeles svettig och utmattad av rädsla bärs han tillbaka till sitt rum. I rummet finns andra barn. Med slangar. Utan hur. Sovande eller vakna. Alla är där på grund av samma sak. Cancer. 

Snart är Hugo som vanligt, trött, men glad. Då är det dags för sövning. Eftersom de inte fick någon infart på plats sker sövningen med mask. Att se sitt barn vara rädd är tufft. Att tvinga honom genomgå allt detta för hans bästa är en sjuk situation. Att sitta och vänta medan han är sövd flera timmar är galet. Att vara närvarande vid uppvak är befriande, men krävande. Alltid finns det risker, att se honom groggy i flera timmar är inte kul.

Att åka hem och vänta på svar är ångestframkallande, att återigen bege sig till detta ställe och genomgå samma procedur igen (utom sövningen) blir till en slags normalisering. Att få ett svar från läkaren kommer aldrig kännas bra. Kanske för tillfället, men det är ändå bara början på nästa cykel. 

Jag vet inte vad det är, men han mår inte bra. En gång är ingen gång, men att fyra kvällar i rad vakna och ha ont, vara ledsen och gråta och säga att nacke och huvud gör ont, då är det något som inte stämmer. Då vi kommit hem på dagarna har han varit helt slut. Bara legat i flera timmar. Inte velat leka. Äter inte. Ingen frukost, inget mellis, ingen middag... En glass i natt vid elva... Tur att han äter på förskolan. 

Vad beror det på? Stagen som måste förlängas? Bara allmäntillståndet? Tumören? Ingen aning. Samtal med läkare hit och dit. Det blir lite komplicerat då det inte bara är en sak. Allt ska tas flera varv mellan läkarna. I och för sig jättebra, men som förälder vill man ha svar. 

Det är skönt att gå till jobbet. Att lyckas skingra tankarna och fokusera på annat. Och faktiskt lyckas jag med det. Men med hyfsat dåligt samvete att lämna Hugo på förskolan trots att han säger att han inte orkar. Men jag tror att han mår bra av att vara där ett tag. Att han får en relativt normal vardag och så vitt jag vet är han pigg och glad där. Enligt Hugo själv så vill han inte tala om när han är trött eller mår dåligt på förskolan pga rädsla att vara tvungen att gå hem. Och jag VET INTE hur det är, eller hur han mår eller känner. Bara det jag själv ser. Och där är vi på exakt samma ruta som innan operationen i maj. Varenda detalj är exakt lika. Vad det innebär vet jag inte heller. Bara att jag trots att jag hatar att leka med bilar på golvet gör det, bara för att det en dag kan vara för sent.

Långt och kanske osammanhängande inlägg, men det var enbart för egen vinning...