Tankar en dag i augusti

Några tunga dagar har passerat. En rygg som är bucklig hit och dit. En filur som är glad, men med ork som tryter. Kuverten från Karolinska sjukhuset rullar in. Igen. Det finns liksom inget stopp. Det vi skjutit framför oss ett par veckor kommer nu ikapp. Det är dags. Om bara två veckor befinner vi oss i karusellen igen. Lika många besök som i mars. Ett halvår sedan. På dagen. Tre månader sedan operation nr tre. Tre månader kvar till operation nr fyra. Innan dess tre-fyra intensiva veckor med dagliga sjukhus besök; ögonläkare, ryggkirurg, ryggortoped, skolios, uroterapeut, röntgen, CT-röntgen, narkosbedömning, magnetröntgen, onkolog, neurokirurg, neurolog, rehabteam, smärtläkare... osv. Precis i lagom tid för att få börja på förskolan. Och jobb för min del. Bra start för oss båda. Eller inte. Kontinuitet vad är det?! Rutiner för Hugo är obefintliga i hans sociala tillvaro. Precis då han kommit in i dem är det dags för sjukhus, tillbaka ett litet tag och sedan återigen operation och frånvaro i månader. Så är det. Om och om igen. Om och om. Om ett år börjar han skolan. Som han redan nu ser fram emot. Han önskar inget hellre än att varje morgon få gå till förskolan. Han står i fönstret och ser sina kompisar hoppa in i bilarna. Hugo går och lägger sig i soffan. Och säger att han önskar att han oxå fick åka dit. 

Han förstår mycket nu. Frågar om han kommer dö i cancer, bara för att han har en hjärntumör. Han säger att han hatar tumören och tycker att de som stoppat dit den också ska ta bort den. Samtidigt är han världens gladaste. Den som ALDRIG klagar. Den som ALLTID är glad. Vi har aldrig pratat om döden. Vi säger att läkarna gör allt de kan för att han ska må bra. Jag tror han litar på det, för frågorna stannar där. Jag vet att de gör allt för Hugo, har stenkoll på honom. Ändå är den där klumpen i magen alltid närvarande. Jag tittar på Hugo när han sitter där och filosoferar med sina underbara ögon och ser en rad tecken på att tumören finns där. Tecken jag inte visste existerade i början av 2014. Nu är de såååå tydliga eftersom vi vet. Det ger oss varje dag en tanke på att livet är viktigt. Och för kort för att kasta bort på skitsaker. 

Njut av varje minut, tillbringa minuterna med dem du vill och slösa inte energi på onödiga saker. 

Jag älskar livet med Hugo. Ja, med hela min familj. Bara lite mer påmind om att livet med Hugo inte tas för givet. Men nu finns det här, och vi lever mitt i det, med glädje för allt han skänker oss.
 
Ständig oro hur det ska gå med jobb hit och dit, men hallå, vad är viktigast?! 

Lev här och nu❤️




Kommentarer
Postat av: Anonym

Underbara ni💕❤️
//fam Carstad

2015-08-15 @ 23:05:54
Postat av: Anonym

Underbara ni💕❤️
//fam Carstad

2015-08-15 @ 23:05:55
Postat av: Anonym

❤️

2015-08-16 @ 00:45:30
Postat av: Anonym

<3 Hugos fina spjuverblick som jag drunknade i <3 leva i nuet är viktigt, alltid! Kram

2015-08-16 @ 13:12:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0