Amfibiemannen 2015

Så kul! Grymt roligt. Inte så jobbigt. Men. Fruktansvärt. Magont. 

En solig och härlig morgon inväntades båten vid Räfsnäs brygga som skulle ta oss till lidö, där starten skulle gå. Massor av människor. Alla glada och en härlig stämning bland alla. Jag var taggad, även om mäkta nervös. 

Väl framme på Lidö var det ännu mer folk och dags för incheckning och registrering. Koll av våtdräkt, visselpipa, första förband och karta. Egentligen förstår jag inte varför kartan ska med, man springer efter en snitslad bana. Kartan låg nedtryckt i våtdräkten under hela loppet, där den även låg kvar vid målgång.

Samtliga sträckor från Lidö till Arholma, så väl löpning som simning. Sedan ska man även ta sig tillbaka dessa sträckor.

Starten gick och löpningen kändes mycket lätt. Lite smått illamående av all mat jag tryckt i mig innan. Första simningen mellan Lidö och Idö var vågiga 1110 meter. Kändes dock mycket lätt och visst det var kallt i vattnet, men ändå ok. Terrängen på Idö var till en början bergig, riktig bergig, sedan planade det ut och jag kom in i löpningen riktigt bra. Ett skönt tempo där det fanns massor mer att ge. Simningen kändes bra, vågigt och på grund av det något svårnavigerat. Upp och ned i vattnet, upp och ned på land.



Väl på arholma kändes det kanon. Genom typ träsk och ormbunkar fastnade nästan skorna. Men så plötsligt fick jag ont i magen. Som höll. Fast 100 gånger värre. Det gjorde så ont. Gick inte stt andas knappt. Över hela arholma, dryga 5 km, genom batteriet och ned för klipporna i vattnet. Den simningen var skön, inte så mycket vågor. Sedan tillbaka över hela Arholma tillbaka. Här hade jag så ont att jag typ kippade efter luft och smärtan var outhärdlig. Trodde som sagt att det var håll och att det skulle gå över. Stundtals gjorde det så ont att det svartnade för ögonen och varje försök till andetag liksom steg eller hopp över rötter gjorde fruktansvärt ont. På ett konstigt sätt tig vi oss ändå i mål. Så klart ledsen över att sinkat min lagkamrat, men vi gick ändå i mål som femte damlag. Fyra hade vi garanterat kommit om magen inte ställt till det. Ändå är jag nöjd över att ha tagit mig i mål med denna smärta. Kroppen är pigg och det var ändå sjukt kul!

Så, vad var det med magen då? Efter typ ett dygn i akutvårdens händer och otaliga prover och röntgen och ultraljud visade det sig ha varit ett gallstensanfall som förmodligen ledde till en enorm muskelbristning i buken. Proverna togs ett flertal gånger och värden började till slut bli något bättre. Men fortfarande ont, ännu ännu mer än under loppet. Varenda in/utandning gör ont, varenda steg skär som en kniv i magen, varenda rörelse är en plåga. Förmodligen blir det bättre om ett tag, kommande tävlingar ligger dock i fara. Skit. Brukar inte vara skadad så här, det suger. Men bara att ta nya tag.
















Kommentarer
Postat av: Åsa

Grattis till superprestation! Jättetrist med magen - krya på dig! - men väldigt bra resultat ändå! Lite nyfiken, springer el simmar din man också?

Hoppas Hugo är ok också! Kram från mig.

Svar: Hej! Nä du Åsa, han kör rodel i soffan! 😉
Joseharaton

2015-07-27 @ 09:02:29
Postat av: Anonym

Men jag är så imponerad att du fullföljde loppet om du hade så ont! Vilket pannben du har!!! Så roligt att läsa om dina prestationer, jag längtar så tills jag kan röra mig framåt utan gips. 😉 grattis till fantastisk placering med de förutsättningarna!!!

2015-07-27 @ 12:49:53
Postat av: Jessica

Och inlägget ovan var från mig! 😊

Svar: Tack Jessica, har ff så sjukt ont att varje steg är en plåga. Men det blir nog bra...
Joseharaton

2015-07-27 @ 12:50:48
Postat av: Wirre

Du är galet stark 💪 jag hade legat & kvidit i vassen! Hoppas innerligt att återhämtning sker fort & smärta du slipper, kram & superbra jobbat!

2015-07-27 @ 22:19:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0