Tror att man kan kalla sig simmare om man går upp i ottan för att träna, hinner äta och sedan tränar igen. Lägg till styrka till det. Har kört ganska hårt en period, perfekt att nyttja tiden då Hugo vilar/sover till styrkepass hemma. Efter alla dagar hemma vabbandes är det en befrielse att få ta väskan när den andra hälften kommer hem och hoppa ned i vattnet. Där finns liksom ingen som kan störa. Tankarna kan inte mala över oro för Hugo för då hade jag inte kunnat fokusera. Simningen 'tvingar' till att släppa det jobbiga, bara vara där och då. Den har helt klart räddat mig under dessa veckor, eller ja, sedan Hugo blev sjuk. Hade aldrig pallat annars. Och det är så, i vattnet kan inget må mig. Inte ringsignalen från läkaren, inte kvidande från Hugo, inte 100 maaaaammaaaa, inte medicinschema, inte synen av en deformerad rygg, inte ens mina egna tankar kring cancer eller oro för framtiden. Där och då, omsluten av vatten är det armtag, vila, startid och meter det fokuseras på.

Snart är det SM. Ska bli galet kul. Träningen börjar lätta och kroppen känns 'någonstans i ingemansland' just nu. För 1 v sedan var den blytung. Hoppas att den snart kommer vara lätt, flyta och ösa på. Vi får se. Oavsett hur den känns så struntar jag i det. Ska bli grymt kul i alla fall. Idag blev det x antal 50-ior i ett och samma tempo med enbart 5 vila. När man inte kunde hålla längre fick man stanna. Vet inte exakt hur många jag körde, men kan ha varit ett tjugotal. Fick stanna pga att jag helt enkelt tappade bort min starttid på klockan. Hade kunnat mata på ett bra tag. Ett kul pass, och jobbigt!!!

Fortsatte med jobb. Jobb jobb jobb. Men nu är jag klar. Väska är åter packad och jag hinner iaf vara några timmar på jobbet innan vi rullar mot sjukhuset för en låååång dag där. Tur att veckans middagar är kirrade För det lär inte finnas tid till det denna vecka.

Lite sallad till detta så blir magen glad!