Dag ut och dag in.

Smärta. Trött. Om och om igen.

I måndags efter röntgen står det i alla fall klart att de satsar på en förlängning till av stagen. Troligtvis i april. Just nu ser det ut som att det borde gå. Skönt. Mycket mycket bättre än att höra att de inte kan. Även om det egentligen inte är vare sig bra eller kul, men liksom det bästa alternativet! 

Att det medta beror på tumörens storlek och dess påverkan låter mest sannolikt då stagen ser ut att sitta som de ska. Nu försöker vi acceptera hur läget är och kör vidare så gott vi kan. 

Annars i allt vi gör, vad vi gör, lägger sig Hugo så fort han får chansen ner och vilar. Eller vill bli buren. Många blickar får vi, att vi liksom bär omkring på en snart sex-åring då vi inte har rullstolen med. Men det skiter vi i. De som stirrar och fäller en och annan kommentar har ingen aning om varför. 

Ibland är jag bara så less på folk som dömer innan de vet, de som dömer med blotta ögat. Tycker att man alltför ofta ser detta. Sluta döma. Man får och kan så klart tycka och anse en massa, alla har inte samma tänk eller värderingar här i livet. Men döm inte. Betraktaren har ingen aning om varför ett beteende sker just där och då. Jag lovar, det mesta har en eller annan förklaring. Det gäller ofta att ta reda på den där förklaringen utan att värdera. Inte så lätt alltid, men mycket värt i slutändan.