Han har även börjat säga att han inte vill dö. Att han tror att han snart kommer göra det. Men att han inte vill än eftersom han inte gjort allt han vill. Han vill också helst vara 'ocancer' och tycker att det bästa vore om läkarna kunde ta bort hela tumören så att den slipper vara i hans kropp. 

Åh om jag bara kunde ta hans smärta och hans funderingar, lyfta dem ifrån hans axlar och låta honom vara en glad, pigg och smärtfri femåring. Uran dessa tankar. Bara vanliga tankar på döden så som femåringar brukar ha.

Annars tycker jag stt han är hyffsat pigg. Han har ont, riktigt ont, i nacken. Väntar på svar från läkaren kring detta. Hans ben blir trötta. Jättetrötta. Det behövs inte mycket. Vi väntar på svar kring detta med. Men såret läker fint och ser riktigt bra ut! 

Jag får knappt ut honom på dagarna. Har vi inget planerat går det inte. Han sitter/ligger/kryper/går runt i kalsonger hela dagen. Därför försöker jag planera in små små saker att göra. Som vi bestämt liksom. För att få ut honom. Idag blodbadet kaffe på stan. Och handla. Hur det nu ska gå... Men ja, det är planen.

Det svåraste är att bemöta honom i frågorna kring döden. De är på inget dött liknande de Moa hade i samma ålder. Dessa är djupa, på allvar liksom. Han tänker helt klart på ett annat sätt.

Vi försöker så gott vi kan. Kanske blir det rätt, kanske blir det fel, med våra svar. Jag vet inte. Men svara måste man. Kort, konkret och på ett sätt som han greppar. Oftast frågar han raka frågor, ett par stycken, accepterar svaren tar in dem och funderar. 

💗💓💕💞💕💓💗