Efter att flyget landat på tid minna jag vilka underbara dagar och kvällar vi haft! Tillsammans. Där och då. Fullt närvarande och inget som stör. En och annan god drink, salta bad, poolbad, möte med underbart trevliga människor, mat som smakade underbart. Skratt som aldrig ville ta slut. Träning när det passar, en god bok, vila och på något sött bekymmerslöst. 

Boom. Där kom det. Redan på plats kastades vi in i den vidriga sjukdomens värld. Men på något sätt var det där och då lättare att skjuta undan, lugnad mitt i oron. Bara vänta ut. Det gör så fruktansvärt ont i mammahjärtat när vår krigare blir totalt slutkörd. Ben som viker sig, inte ett toalettbesök, sovandes överallt, saknaden av det annars så ihärdiga pratandet. Glass ratas till och med. Och nu kommer han inte ihåg detta. Som vi befarade så verkar han inte varit fullt medveten om någonting under två dagar. Som i en dimma, ett rus, eller liknande. Kanske lika bra, men ändå. Han minns inte båtutflykten. Inte vad vi gjorde inte var vi var. Inte heller att han sov eller att benen inte bar. ❤️

NU är det dags att ta tag i det. Orkar. Nej. Men måste. Jag ska. 

Direkt kastas man in i den plågsamma vardagen. Moas blick blir på en gång på sin vakt. 

Men innan detta tar vid imorgon ska jag njuta av några bilder...

Jetlagen har vänt upp och ner på kropp och knopp i en salig röra.