Som ni läste i förra inlägget var det uppenbarligen en stor brist på kommunikation. Och värre blev det.

Men först var det bra. 

Jag gav far och son egentid 😉 och gav mig ut på en renande och helande kort och intensiv löprunda i Hagaparken då det stod klart att tidigast kl 10.00 skulle det vara dags för att Emla och ta klonidin inför sövning.

Möttes av ett sprudlande vackert landskap som gav energi.

Nästa besked var att Emlan skulle sättas 11.00, klonidin 12.00 direkt efter ytterligare en härlig rengörande hibiskus dusch-skrubb. 

Sagt och gjort. Emlad, duschad, renbäddad säng, igen, och medicinerad Väntade vi. Och väntade och väntade. Hugo somnade programenligt ca 50 min efter klonidinet, som han alltid gör. Och sov och sov. Vi väntade på att de skulle hämta oss. De har ju liksom påbörjat själva sövningsmomentet i och med Emlan och klonidinet. Men de kom inte. Efter dryga två timmar vaknar Hugo. Hungrig och i tron om att han redan opererats, vilket oxå är första frågan. Döm om hans ilska då han upptäckte att han inte opererats och fortfarande väntade liksom var tvungen att fasta...

Efter ett tag kommer sköterskan in och meddelar att de fått besked om att operationen är uppskjuten. Jaha. Tills när?! Ingen vet. Så småningom blir vi varse om att det inte blir idag. Kanske kan Hugo få äta något snart. Hon ska återigen söka kirurgen för att få svar.

Snart kommer han. Hugos läkare. Som verkligen gör allt för Hugo. Pratar med och till honom. Frågar honom. Förklarar så att Hugo och vi känner oss trygga. Han är fick märkbart irriterad, arg, ledsen och beklämd. Han säger att han inte får operera mer idag. Detta på grund av att han inte kunnat garantera att han är klar till kl fyra. För dessa operationer krävs en akutsal i beredskap. Då det pågår flera operationer samtidigt står det klart att det enbart finns en akutsal öppen och tillgänglig, och det behövs två. Den andra har tydligen stängts. Och då han inte garanterar att operationen är klar kl 16 stryks så ledes Hugos... Läkaren förmedlar att han är trött på dessa rutiner, att det är fel, att operationstiderna som ryggsektionen haft stryks. Vilket inte riktigt är försvarbart då detta är en välplanerad operation och det var inte pga något akutfall som operationen ställdes in. Det kan hända, men så var inte fallet. Så sent som igår fick vi besked att Hugo var nr 1 för dagen... Alltså första tid. Läkaren är uppriktigt bekymrad, operationen skulle skett i april. Då hade sex månader sedan förra passerat. Och som han sa, just nu håller de inte vårdplaneringen som de lovat och Hugo måste opereras nu. Kanske att det blir en akuttid nästa vecka, kanske inte. Det såg ut som att han ville ta Hugo och rymma, utföra operationen iaf... Enligt honom blir det avvikelserapport och han sa till oss att anmäla det hela. Medicinering i onödan (typ drogad skulle jag säga), orimligt att behandla ett barn så här, plus att operationen är viktig för Hugos välbefinnande. Vad gör detta sedan psykiskt med Hugo?! Han fogar sig, men hans tankar lär ju snurra rejält. Förskola, arbete, inkomstbortfall osv, det blir en ganska lång kedja av det hela. Dessutom bokades besök för nyupptäckta fynd vid senaste Mr utifrån denna operation. 

Sjukvården när den är som bäst... 

Och ja, liksom många andra tillfällen så blev det verkligen ingenting av allting denna gång...

Frågan vi får är hur vi kan vara så sansade?! Lugna?! Ja, vad tjänar det till att bli arg, skrika och gorma? Inte ett dugg. Hugo hade ändå inte opererats idag. Förmodligen bara blivit rädd om vi blev arga. Dessutom behövde Hugo oss lugna där och då, fortfarande påverkad av medicin och hunger! Och just med denna läkare känner vi att han verkligen gör allt han kan för Hugo. Och för oss. 

Så ja, nu väntar vi. Igen. Vi är vana. Men det ska fasen inte äventyra och drabba Hugos hälsa. 

Over and out!