Så här såg det ut, det andra fotot, för snart tre år sedan... faktiskt ett av fotona som väcker mest känslor, smärta, sorg och som även är vackert på något sätt. Invänjning av korsett. Några timmar i taget. Som vi kämpade, smärtan i blicken, smärtan i skriken, allt gjordes för att distrahera en då snart fyra-årig liten kille. Bland annat åkte vi runt runt på lokalbussen för att få tiden att gå. Blicken vänd ut mot fönstret, kaninen i ett hårt tag, för att sedan få möta ett barnansikte med sakta, stilla rullande tårar... du visste att du var tvungen, protesterade aldrig, trots smärtan. Och jag var en av de som spände fast dig i korsetten. Maktlöshet. Illamående. Men vi var tvungna. Något jag aldrig mer vill vara med om, att tvingas göra det bästa för sitt barn även om det orsakar smärta. Lilla vän. Hjälte.

Det översta kortet visar första bilderna efter första operationen. Stagen på plats, men oxå den långa tumören däremellan. Det som borde vara vitt, är svart. Liksom i andra bilder tvärtom, beroende på vinkel etc, det som borde vara svart är vitt.

Tänk att du fortfarande krigar med och mot detta. Så liten du var! Snart tre år. Galet. Så mycket som du gått igenom, och ändå alltid med kämpaglöd, glimten i ögonen och kramar till hands, men oxå smärta och en ärrad kropp från alla ingrepp. ❤️❤️❤️