Det var bra längesedan jag skrev om mitt eget fysiska mående, det som från början fick mig att starta bloggen. Det var ett rum, ett ställe, att skriva av mig på när smärtan var som värst. Med tiden förändrad man. I och med att Hugo fick sin hjärntumör kom smärta att handla om något helt annat. Ändå, Berendsens sekund påminns jag i stort sett av smärta, härrörande från fibromyalgi. Den är vedervärdig. Men har liksom inte riktigt känts värd att nämna eller ens tänka på i den absurda situation vi nu befunnit oss i i tre år. Fibromyalgi är inte farligt. Men gör fruktansvärt ont. Ofta kan jag hålla den i schack med träningen. Utan träning skulle jag förmodligen inte ens kunna stå. Har jag ont tvingar jag mig många gånger ändå till träning, jag vet att det blir bättre med det. Kan känna känslan efter 15 minuter, hur kroppen mjuknar och smärtan gradvis försvinner. Nästan som ett rus som intar muskler och leder. Det kan många gånger täcka med 30 minuter på crosstrainern för att känna sig ok. 30 minuter är ingenting mot att få en hyfsat smärtfri dag. Och som får mig att orka göra saker, gå till jobbet, ta hand om mina barn etc.
Sista veckan har vädret slagit om rejält. Det har blivit kallt. Vilket så klart inte är särskilt gynnsamt för kropp och leder. Jag är gärna inte ute mer än nödvändigt. Nätterna har till och från varit outhärdliga. Men i relation till vad?! Med tanke på cancer är väl det mesta uthärdligt. Jag kan ju oxå lindra det genom träning. Kanske inte så lockande att dra på sig träningskläder då bara kläderna uppfattas som ett tryck mot kroppen och får smärtsystemet i obalans. Att snöra på sig skorna och trycka ifrån på underlaget när man knappt kan stå för att det värker är inte heller så frestande. Men vet ni vad; biter jag ihop 15-20 min kommer belöningen, ett välbehag och med smärtan uthärdligt. Inte borta, men mer diffus.
För mig ett enkelt val och jag anser mig inte ens ha rätten att klaga då det pågår andra smärtor och krämpor här hemma.
Effekten sitter i ca 12 timmar. Max. Men går som sagt att bekämpa genom att återigen göra kroppen varm inifrån. Bästa medicinen och mer hjälp än alla värktabletter i världen.
Dock är det en balansgång, att heller inte träna för hårt. Syrapassen tar knäcken på mina leder liksom muskler. Förruttna den normala tröttheten vid dessa typer av pass värker det så in i bomben. Jag brukar kunna härda ut ett pass i veckan, nu pratar jag om simning och den syra de passen ger. Fler än ett går typ inte. Kanske är det därför kroppen nu gör så fruktansvärt ont, jag har kört fyra mycket hårda simpass denna vecka. Inte så långa, snitt 4500-5000 m, men med inslag av Max och fart 5. Det tär. Och känns ju inte där och då, utan det kommer som ett brev på posten några timmar senare.
Men ändå, jag kan hantera smärtan idag, vet vad jag kan lindra med, vad jag behöver, men ibland gör det faktiskt sjukt jävla ont. Som nu. Och nätterna igenom. Igår var det en känsla av att bestiga berg bara av att behöva röra fingrarna. Jag insåg detta, skapade mig tid till att lägga ner 40 min på crosstrainern samt ett lättare gympass hemma. Som en helt ny människa och det räckte för att eftermiddagen och kvällen fram till halv tolv skulle bli ok.
Nu står jag här igen, på crosstrainern, med en bedövande smärta som sakta håller på att klinga av en aning. Snart redo för att sparka igång dagen på allvar. Ikväll blir det som tänkt ett simpass som torde gynna min kropp.
Mest av allt är det värme som hjälper. Det bästa är som jag redan skrivit värmen som kommer inifrån, som får blodet att pulsera och värmas upp. Annars kan jag ge tips om varma bubbelbad, bastu och såklart att befinna sig på varmare breddgrader. Smärtan försvinner nästan helt bara man kliver av planet (lite överdrivet) och kommer så snart man återvänder till kyla. Jag älskar värme, hela kroppen känns annorlunda inuti. Där behöver jag ingen träning för att må bra på det sättet. Sedan behövs såklart träning för att få känna en annan typ av välbehag.
Jag önskar att fler av de dom lider av fibromyalgi skulle våga testa och försöka ignorera den första extrema smärttröskeln vid träning för att sedan upptäcka att det faktiskt hjälper. Jag vet själv hur rädd jag var för smärtan ett tag, men att stålsätta sig och utsätta sig för det har faktiskt fått mig att kunna hantera det. Det är ingen lätt väg, men helt klart värt det när jag vet vilka effekter det ger!
