Joseharaton -

Totalt sammanbrott

Och så kom kvällen. En kväll som från början, precis som alla andra.

Men helt plötsligt så bröt Hugo ihop. Jag har aldrig sett honom så ledsen, så nedbruten, så orolig, så skör, så förtvivlad, så rädd, så ångestfylld.

Under skoldagen skulle de kryssa i en ruta om det var något de undrade över inför skolstarten i ettan. Och såklart Hugo undrar över saker. Det han undrar över är hur det ska bli med cancern, med tumören, om han får börja ettan, om han kommer dö, om det finns något att göra för att få bort tumören. Och varför ingen gör något.

Min skatt. En del av mitt allt. Så klart att han undrar. Det gör vi med. Frågor som kräver svar som ingen kan ge. Tårarna forsade och vaggade tillslut in honom i en slags dröm. Men de fanns kvar i morse. Och även när han kom hem.

Klart han känner att ingen gör något, att ingen tar honom på allvar, att det är så här det ska kännas och vara. Det har gått sex veckor, sex veckor imorgon, sedan vi pratade med onkologläkaren. Hugos läkare, som känner honom utan och innan. Som lovade en akutröntgen... fast att hugo egentligen borde röntgats i maj oavsett... då jag ifrågasatte det blev det oväntade svaret att det var brist på personal... hmmmm, och med en liten människas liv i fokus... det är nio veckor sedan vi blev lovade en tid till bup-hjärntumörspecialisering, som fortfarande lyser med son frånvaro. Det är elva veckor sedan det upptäcktes att Hugos känsel har påverkats i bröstkorgen. Nu har den enligt Hugo själv försvunnit från båda sidorna, inte bara den ena. Det är över ett år sedan ögonpåverkan upptäcktes... som vi skulle avvakta med då det kanske var ett ticks som skulle försvinna efter några veckor. Det är kvar och har blivit värre.

Och hur tacklar och bemöter man en sjuåring, ihopkrupen som en liten fågelunge, otröstlig och orolig, med smärta dag ut och dag in? Med svar, svar som vi inte har. Med lugn i hopp om att vår egen oro inte hörs... hur bemöter man ett syskon som får bevittna, se och höra och som försöker komma med fina kloka råd och omtänksamma ord?

Va fan, det är bår lilla kotte det handlar om. En del och en viktig bit i vår familj! En bit vi vill ha kvar samtidigt som vi gör allt vi kan för att få något litet svar, men då sjukvården inte har ett enda svar att ge... eller ens en tid att erbjuda...

2017-06-08 @ 16:36:59 Vardagsbetraktelser Permalink

Kommentarer

Postat av: A-H

❤

2017-06-08 @ 19:55:40

Postat av: Marie

Sjukt skamligt av sjukvården att behandla er på detta sätt, man blir ju mörkrädd! All styrka och kraft till er, från en okänd bloggläsare!

2017-06-08 @ 22:13:45

Postat av: Anonym

All kraft till er! Fruktansvärt att ni inte får bättre vård! Tänker på er, en fantastiskt fin familj ni verkar vara!

2017-06-08 @ 23:09:45

Postat av: Åsa

Tänker på er o skickar varma kramar!! Jag önskar Hugo ett fint sommarlov.

2017-06-09 @ 00:22:36

Postat av: Fam Carstad

Finner inga ord, all kraft, styrka, mod och kärlek till er😘❤️❤️❤️😘

2017-06-09 @ 19:42:50

Postat av: Eva mattsson

Jag vill skriva något, men vet inte hur jag ska skriva. Mitt hjärta värker för er och hoppas innerligt att det blir en bra sommar för er. Styrkekramar till er alla fyra💕💕💕

2017-06-12 @ 17:13:21

Postat av: Wirrw

Gör så förbaskat ont att höra, du skriver så levande att det känns i hela kroppen ❤💚 akutsjukvård, undersökningar och utlovade tider är det absolut minsta att kräva av ajukvården, oro stress och ångest finns ju där ändå!! Tänker ofta på er och livrädd när jag dyker in för att läsa npgot inlägg vill ju bara att allt ska bli bra & att Hugo ska vara mirakelungen ❤💚 att tumören gav upp och förtvina bort!!!

2017-06-12 @ 22:44:30

Postat av: Anonym

Vill skicka över all styrka i världen till er. Ta bort all smärta, psykisk och fysisk. 🌻 💪❤ Sara i Klockrike

2017-06-18 @ 10:41:39

Postat av: Anneli

Usch vad arg jag blir 😡😡 Hör av dig till Carina Kampe på BCF Sthlm!!!

2017-07-03 @ 17:18:27

Trackback