Ja gott folk, kanske är det dags för en uppdatering?! Tiden har ägnats åt annat, men håller helt klart med om att det är dags för en uppdatering. Så varning kan väl bli för ett långt inlägg då!
Vi är hemma, och Hugo har klarat av ännu en operation efter lite trubbel på vägen. Som de flesta, i alla fall vänner och bekanta, vet så ställdes den planerade operationen in. Fjärde gången. Helt galet och helt obegripligt att detta händer gång på gång i Sverige. Ett land som lever i välfärd men där man kan tycka att pengar läggs på fel saker. Ingen förvarning om detta alls, två timmar efter att operationen skulle starta får vi beskedet av en frustrerad läkare som berättar att ett helt team stått redo och väntat på Hugo under en längre tid, redan innan utsatt tid. Men sedan tog det stopp. Anledning: personalbrist. Inte lätt för ett barn på sju år att greppa, att återigen utsättas för alla dessa förberedelser och mentalt ställa in sig på att opereras. Inte heller för oss som föräldrar när det gäller rent mentalt, jobb, barnvakt, planering av allt runt omkring och samtidigt ta and om ett barn som kraschar rent mentalt. Men man tar sig igenom det också, för att man måste. För att det inte finns något annat val. Men där och då föll vi båda ganska djupt. Marken rycktes undan och det var lite av ett dejavu. Väskorna packades ihop och vi fick åka hem.
Sjukhuset vittnar om tomma obegagnat rum, personal som går på knäna och läkare som inte kan och får göra sitt jobb samtidigt som ca 800 barn står i kl, i kö för att få den vård de behöver för att må så bra sim möjligt. Detta fick mig att reagera. Så här kan det inte få vara, det kan inte få gå till så här. Så mycket missar som begås som inte läkare är ansvariga för utan de som styr, som förmodligen inte känner till hur barn ich familjer drabbas rent fysiskt och psykiskt. Detta sparar inte pengar på något sätt, skulle snarare säga att det kostar pengar, väldigt mycket pengar. Läkare som står sysslolösa, patienter som tar upp vårdplatser i onödan, alla besök innan, socioekonomiska effekter, arbetsgivare och försäkringskassan, bensin och miljöutsläpp alldeles i onödan... listan kan göras lång.
Detta resulterade i att vi kontaktade vården, ansvariga, landstingsrådet men inte minst skrev ett öppet brev till statsministern. Så klart fullt medvetna om hur och vem som handhar vårdpolitiken. Men i slutändan så är det statsministern som är ansvarig och kan påverka. Brevet skrevs inte på grund av frustration, inte eller för att klaga eller utifrån Hugos behov. Detvsjrevs för att få upp ögonen för hur vården faktiskt ser ut och hur det fungerar för så otroligt många barn. Brevet blev uppmärksammat av såväl press som av politiker. Även ansvariga inom sjukhuset har hort av sig där personliga samtal ägt rum. Emellanåt mycket bra samtal, men även en massa dravel och bortförklaringar jag inte köper eftersom jag vet hur det fungerar och är väl insatt i det som händer. Som de sa, det finns mycket de kan förbättra vilket jag håller med om, frågan är bara när och hur då vi gick igenom exakt samma saker för ett och ett halvt år sedan och sedan dess har det inte skett ett skit, snarare har det blivit värre. Seriöst, lägg pengar på det som är viktigt. Se till att sjukvården fungerar för de som är i behov av den. Det handlar absolut inte om att göra Hugo till en mediefigur, det är det sista vi vill, men vi vill inte att andra barn ich familjer ska gå igenom samma saker.
Hur som hem for vi ganska omtumlade. Svårt att mentalt ställa om sig från att ena dagen vabba i sex veckor framåt och i nästa vara tillbaka på jobbet. Mötas av frågor, boka om igen så att jobbet ska fungera men ändå hela tiden hani åtanke att snart kommer en ny operation som såklart måste vara med i planeringen. Men tills dess ska allt fungera...
Sagt och gjort, så blev det. Precis när man fått ordning på kalender ich möten så dimper kallelsen ner. Boka av, boka om och boka på igen. Nu med oro om operationen blir av. Vågar inte ändra och planera innan man vet med säkerhet, dvs efter att operationen är gjord. Därtill hör ju oxå att förbereda Hugo på ett bra sätt och tackla alla de frågor han har.
Ny tid kom, inte lägligt, men det är det ju aldrig.
Operationen innebar stor omplanering av olika saker, jobb, resor, händelser osv. Mest surt rent egoistiskt var att jag inte lundensiska och simma Nordiska mästerskapen. En tävling som jag tränat hårt inför och verkligen sett fram emot. Men alltid barnen först. Jag fick helt enkelt följa tävlingen via nätet och tänka att träningen ändå inte varit förgäves, SM kommer ju med rasande fart i november.
Den kramen, en bild säger mer än tusen ord. Avskedskramen innan pappa åker hem.
Dagen grydde och vi väcktes redan halv sex för ännu en dusch och skrubb av kroppen i minsta detalj.
Ner på operation och in i den jättelika salen. Fick stanna tills Hugo somnade och de sista ord jag hörde var "mamma jag är rädd. Mamma jag älskar dig". Hur ont i hjärtat det än gör och hur mycket tårarna vill spruta är det bara att bita ihop. Inte visa något bara vara lugn och stanna kvar tills han sover gott. Sedan infinner sig känslan att vilja rymma, springa med mitt barn i famnen ich inte låta honom vila i deras händer. Detta gör man såklart inte, full tilltro till läkarna, men en känsla jag aldrig kommer vänja mig vid.
Operationen i sig gick bra. Men det var mycket svårt och trögt att förlänga stagen. Ena sidan Max 8 mm och den andra Max 5 mm. Inte i närheten av vad de vill. De fick använda maximal kraft och tror inte att det får att förlänga mer. Tyvärr. Något tar emot. Kan vara skelett som vuxit in i stagen, tumör som tar emot eller något annat tokigt. Vad det är måste utredas genom olika undersökningar. Först därefter kan de börja fundera på hyr de ska gå vidare, på vad och hur de ska göra. Först måste hanmåterhåmta sig från denna operation, sedan får vi se. Faktum är ju iofs att det inte låter bra, inte alls. Hela vill de förlänga stagen tills han vuxit klart och det är ju några år kvar för en sjuåring... ja vi får helt enkelt avvakta och se.
Skriv inläggstext
Hugo hade mycket ont efter operationen, tig ganska lång tid innan han kunde röra sig överhuvudtaget, att sitta och stå var smärtsamt. Ny har det vänt, en dryg vecka efter operationen kan han sitta, stå och gå, även om han blir trött. Men det går framåt och jag tycker att han är relativt pigg. Kanske rent av försöka oss på att ta oss utanför dörren idag.
Innan operationen tog vi en tur till skogen och lekte lite! Urmysigt, och uppskattat av båda barnen.
Ser tillbaka på stockholm triathlon, ett grymt roligt lopp där benet drabbades av kramp Pål öppningen, men jag kom
I mål och ser det som ett bra träningspass som jag är nöjd med! Först upp ut vattnet, vilket var målet, cyklade åtta mun snabbare än sist och sprang på ungefär samma tid och då med fyra stretchstopp... så det kan garanterat bli bättre.
Hösten har bjudit på fint väder, perfekt för träning utomhus!
Liksom skitväder. Men enligt mig är det lika underbart att springa i spöregn som i sol. Helt underbart att ge sig ut, bli blöt och sedan komma in trött glad och lagom kall för att värma sig!
Såväl styrka som simning har det blivit. Många bra pass på tider som ges och inte stör familjelivet.
Älskar när kroppen svarar som den ska och är så tacksam för att ha en stark kropp som hjälper mig igenom vardagen!
Såklart har vi plockat blåbär, fick äran att njuta av en stund med min stora underbara dotter! Hur mysigt är det inte att sedan baka med det man själv plockat och avnjuta en fika?!
En helt vanlig lördagsmorgon innan de flesta ens vaknat; trappor, simning och cykling!
Hunnit mysa i uterummet 💕
Och sp klart har jag två underbara små barn! En hockeyfantast som varit i Göteborg och träffat Joel Lundqvist i Frölunda, och som snart ska få åka till USA och New York och träffa Henrik Lundqvist.
Sedan min lilla simmare som är underbar på alla vis men som slängt baddräkten på hyllan ett tag.
Själv simmade jag min första tävling på 10 Km öppet vatten i somras vilket firades med en seger och sedan ett träningsläger på Mallis!
Jag är mer än redo för att tävla snart!
