... i hela mig. Inget tillstånd jag rekommenderar till någon... Jag kan verkligen helt ärligt säga att jag HATAR detta och vara helt ärlig med det... Kanske inte så svårt att lista ut... Läste någonstans att man kan inte få större börda än att man orkar bära den... det ligger mycket i det ordspråket. Vissa råkar ut för oändliga tragedier som jag, med andra, frågar mig hur man som människa orkar med, hur kan man leva vidare!? Man måste, de är starka och kanske drabbas just de av nederlag för att ödet vet att de klarar det... Låter hemskt, men ändå ganska logiskt...

Mitten av maj, vädret är uselt och min kropp strejkar totalt sedan igår eftermiddag. Har så jävla ont at jag inte vet vart jag ska ta vägen. Har även tillbringat två timmar utomhus i detta skitväder med barnen eftersom de ville gå ut och då måste man offra sig ibland. Det blev lek med grannbarnen vilket var mycket kul! Nu har jag lagt Hugo och Moa är med sin farfar och tittar på en hundvalp, vilket resulterar i att jag verkligen har ont nu när jag sjönk ner i soffan. Jag är verkligen inte OK för fem öre, men som ni vet, inget stoppar mig, jag stoppar den elaka sjukdomen, men just nu går det inte och jag känner att jag måste ta vara på denna lilla stund att verkligen vila, även fast jag har sjukt mycket att plugga, men det är bättre att spara de krafterna tills tentan släpps imorgon. Det blir en kopp kaffe och sedan längtar jag till träningen som kommer få min kropp att må lite bättre i alla fall!

 

Ha en underbar söndag!

Idag kom tårarna på grund av värken. Inte ofta det händer på dagtid. För två veckor sedan kändes min lilla kropp relativt ok, men inte senaste veckan. Har känts bra efter träning, som vanligt, men hur den har värkt varenda natt är för många mycket svårt att föreställa sig. Vädret igår med de kalla vindar som blåste gjorde ju inte saken bättre direkt. Ville ju så gärna vara med och fira Valborg och kylan och värken till trots pinade jag mig till brasan. Sov nog inte många timmar inatt, eller ens minuter...

Idag skulle jag ha åkt med mina två små hjärtan till min underbara och älskade farmor. Packat och klart fick jag tvinga mig själv att inse att jag aldrig skulle kunna sitta och köra bil i cirka sju timmar själv. Kroppen skrek av minsta lilla, den skriker fortfarande, men träningen underlättade värken något för tillfället. Men att dels göra Moa ledsen, eftersom hon verkligen sett fram emot att åka, och dels göra min kära farmor besviken gör ont. Och även att jag ska vara besegrad av värken, det är inte vanligt, men nu inträffade det och det får mig att känna mig totalt värdelös.

FXn vad jag hatar fibromyalgi. Längtar efter min farmor och hade jag åkt så hade jag varit där nu... Varför ska det vara så långt?

Ja, det är det det blir då kroppen värker. Inget bloggande... Har verkligen inte orkat, all energi har gått åt till att vara uppe... Men idag är en gnutta bättre än igår. Skönt. Lider och skänker tankar till alla som inte mår bra:-)

Fast jag tror i och för sig att jag saknar de där tagen idag... Har sjukt ont i kroppen, den värker så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Det gäller att hålla sig någorlunda sysselsatt med det man kan. Det vill säga inga lyft, inte vara ute, ha STORA säckiga kläder för att de inte ska göra ont mot huden (skitsnyggt... ha ha!) och försöka komma iväg att träna för att inte gå sönder av värk. Vet inte varför den är så påtaglig nu, men av erfarenhet så vet jag att just vid väderomslag, som det ju varit till och från ett tag nu, är värre. Men kan ändå inte låta bli att vara besviken eftersom jag verkligen trodde att vi gick mot värme och lämnade skitvintern bakom oss... Det är en plåga att ens orka skriva på datorn, det tar sin tid, armarna orkar liksom inte, en obeskrivlig trötthet som ger som syra (om ni har tränat riktigt riktigt hårt så vet ni vad jag menar...) så fort jag gör någonting.

Säger återigen, att tur att jag har Hugo så att jag inte kan lägga mig ner och bara strunta i allt, för jag vet att jag hade mått ännu sämre då... Han får mig att verkligen ta mig upp eftersom han inte kan själv och jag måste finnas där för honom hela tiden (ja, för Moa med, men inte riktigt på samma sätt...).

Har försökt plugga men sitter jag gör det djävulskt ont, lägger jag mig ner går det i ca en minut, sedan måste jag ändra ställning...



Åhhhh vad jag längtar till sommaren nu, kan den inte bara komm NU!!!

Ha en underbar dag och ta tillvara på varenda minut, man vet aldrig vad som händer sedan...

 

 

Solen skiner även idag från en underbart böå himmel. Kanske ska man våga rulla ut med barnvagnen och njuta av vädret!? Kan det finnas en bätrtre dag att göra det på? Jag är pigg, sov hela natten utan att bli störd av värk!!! Fatta vilken lycka att vakna halv sju och inse att man faktiskt inte lyft på ögat sedan man slöt det igår kväll... Kanske en självklarhet för många, men inte för mig. Det var länge, länge sedan det hände. Men jag vet hela tiden att någon gång inträffar det! Och nu hände det alltså.

Konstigt, idag kommer jagknappt ihåg hur dte verkligen är att ha så där fruktansvärt ont... Trots att det bara är några dagar sedan. Bortträngning är en del av försvarsmekanismerna, men det kan i detta fall inte vara hela sanningen.

Jag älskar när det börjar bli lite varmare ute, med lättnad går jag ut utanför dörren, vilket jag inte gjort sedan oktober. Jag vet hur mycket skit jag får om jag går ut när det är kallt. Hoppas hoppas att det nu vänder och går mot varmare tider. Då kan jag stå ut tills vi reser utomlands. Längtar så att få tillbringa en hel vecka med mina hjärtan!

Sedan har jag en hel sommar att se fram emot med mindre värk (brukar vara så i alla fall) och då lever jag verkligen ut. Orkar mycket mer, kan vara ute och busa med mina underbara barn vilket inte går när det är kallt. Ibland är det så illa att bara ta sig till bilen kräver oändliga tårar. Hoppas att det nu tar en stund innan jag får uppleva en sådan här hemsk vinter igen!

Ännu ett bolag som jag kan få krupp på... Tänkte att jag slinker in där för att hämta lite medicin inna jag åker hem för lunch. Tjena, inget snabbesök direkt. 27 nummer före mig. Hade dessutom en skrikandes son på armen som helst ville vandra omkring och riva bland alla produkter...

De sega apoteksteknikerna (som det så fint heter) är seeeeega, till max. Och dessutom undrar jag varför de ALLTID ska föreslå andra mediciner än vad man fått utskrivet av läkaren!? Jag är redan tillräckligt skeptisk till alla mediciner jag ska prova, och jag lovar det späder på en hel del när man får tre andra mediciner med liknande namn, personalen kan inte säga om biverkningarna är fler eller färre, hur man kan må dagen efter eller vad det är för skillnad, bara att den är 1 kr billigare. Men fan det skiter väl jag i... Jag vill inte ens ha någon medicin, men har insett att jag måste för att ens kunna ta mig igenom vardagen. Och visst jag köper att de ska infromera kunderna om andra alternativ, men då ska de fasen kunna lite om det också.

Det tog mig en timma att få henne att förstå att jag ville ha Ipren, inte den föreslagna Bufen, för att LÄKAREN sagt att jag ska ha Ipren. Men vad kom jag hem med, jo Bufen... Jag ville ha Alvedon, inte Pamol... Jag ville ha den andra medicinen som min underbara läkare sagt att jag skulle ta, inte stå och argumentera med apoteket om varför jag inte ville ha den de hade inne just nu. Det var en LIKNANDE (alltså inte samma), som hade samma effekt, men hallå, ge mig bara det jag och min läkare kommit överrens om. Jag vill inte äta någon antidepressiv medicin, uan vill ha den han tog fram som var för min VÄRK utan att vara antidepressiv... och hör sedan!

Så, nu fick jag ur mig lite ilska:-)

Ikväll kommer Moas söta kompis hit och ska sova över. Mysigt! Imorgon bär det av till huvudstaden för lite aktivitet. Ska bli riktigt kul och jag slipper tänka på värken som inte är nådig just nu.

Det har varit ganska illa, inte ens kunnat ta mig upp ur sängen för att träna, även fast att jag vet att det blir bättre av att träna. Då är det illa kan jag lova! Men jag hoppas att det inte syns alltför väl utanpå, jag hade sett ut som ett levande spöke då, men i och för sig är det nog inte så långt kvar tills jag gör det, med tanke på att jag inte sovit speciellt mycket senaste tre veckorna. Oftast blir det ca 40 minuter per natt (ja, det är sant), tillslut är man så trött och slut att man sover av utmattning i ca fem timmar. Men fatta vad skönt att en ENDA morgon vakna och känna sig utsövd och pigg och inte ha ont...

Det skulle vara riktig lyx det, och egentligen allt jag begär. Tyvärr kommer jag inte få det just nu, mycket går att köpa, men inte just detta. Åhh jag skulle lugnt kunna lägga alla mina dyrt förvärvade pengar på att få sova ordentligt. Men min tid kommer nog, och kom ihåg, hoppet är det sista som överger en. Och hoppet har jag hela min önskan till, varje kväll och eftersom det ännu inte infunnit sig borde det väl vara min tur snart:-)

Fasiken vad jag hatar den här jxxxa sjukdomen. Kan den inte bara försvinna från min kropp och aldrig mer återvända!? Fick man ihop några futtiga minuter av sömn i natt så var det bra:-) Men vet ni, kanske sitter någon ute i världen och tänker på mig nu, för just nu, i detta lilla ögonblick, så känns det ganska ok... Jättekonstigt. Men en varm känsla bara infann sig i kroppen och det känns som att värken lättade lite lite! Men så fruktansvärt nice så ni anar inte. Konstigt, men jag lovar jag klagar inte!!!

Kanske undrar ni vart min närvaro tagit vägen och vad frånvaron berott på!? Kanske inte, men då behöver ni inte fortsätta. Men i alla fall så har jag varit riktigt dålig i kroppen i över en vecka nu. Idag är nog första dagen som jag inte hela tiden motat bort tankarna på min värkande kropp. Har med nöd och näppe kommit upp i sängen och hållt mig sysselsatt för att inte bli helt apatisk. Nätterna har varit något av det värsta jag utsatt mig för i mitt liv. Vilken jävla pina. Tror att jag i snitt sovit ca 1 timma per natt... Inte bra. Särskilt inte natten till i lördags då jag till och med gick och lade mig tidigt. Tjugo i fyra hade jag ännu inte somnat och klockan sex skulle jag upp och sätta mig i bilen för att åka till Gävle och ha föreläsningar och seminarium hela dagen. Var som en levande död zombie kan jag lova.

I natt blev det kanske tre timmars sömn och det kändes som himmelriket! Här är det lilla som uppskattas kan jag lova.

Så där var förklaringen!

Ska ladda kameran och visa er lite bilder från hugos 1-årskalas och lite annat!

För övrigt så har vi fått ett nytt vrålåk här i familjen, en Emmaljunga scooter där Mr Right bestämde färg. Så det blev:



Har ännu inte testkörts, men snart så. Just nu klarar inte mina små fötter av att ta en promenad...

Ännu en låååång natt till ända. Vilket skittillstånd jag lever i just nu. När ska detta ta slut? Kommer det någonsin att ta slut? Svaret är att jag verkligen hoppas på att en envis forskare lyckas ta fram en medicin som HJÄLPER. Det verkar ju inte direkt som att de jag provat hjälper mig att må bättre, bara att bli helt avtrubbad i huvudet, men problemet kvarstår fortfarande; min kropp gör svinigt ont!!!

Ska inte klaga, finns de som mår tio resor värre än vad jag gör, men värken är inte nådig, och allt jag gör gör bara ont ont ont. Mitt humör har varit bättre, tårarna färre och orken aldrig så sviktande som nu. Men va fan, man lever ju bara en gång... Fast jag vet inte om jag är levande ens!? Men jag finns alltså måste jag ju leva... Eller!? Måste man verkligen det? Man kan ju faktiskt vara vid liv men fysiskt och mentalt befinna sig någon helt annanstans. Idag tror jag att jag varit närvarande fysiskt för att tillgodose mina barns behov, men mentalt har jag legat längst ner i en grav....

Men som jag sagt förr, hade jag inte haft min barn så hade jag varit där nere mentalt och fysiskt och psykiskt, men de hålle rmig uppe! Tack älskade varelser!

That´s life!

* Jag har nästan alltid ont någonstans. Varje dag. Varje stund. När det är som värst har jag ont överallt i hela kroppen. Som träningsvärk, fast värre, som aldrig går över.

* Ofta klarar jag knappt av att ta mig ur sängen på morgonen. Smärtan när jag rör mig är outhärdlig. Kroppen som en pinne som vägrar böja sig. Det tar timmar innan jag kan börja röra mig normalt.

* Jag är nästan alltid trött. Tänk dig själv att aldrig få vakna upp och känna dig utvilad. Att hela tiden bära tröttheten på dina axlar. Som en stor, tung säck. Och smärtan och värken i kroppen gör dig ännu tröttare. Gör det ännu svårare att sova.

* Fångad i ett ekorrhjul av smärta och trötthet.

Och det finns inget som kan få hjulet att stanna, bara gå lite långsammare ibland.

Jag skulle kunna göra ALLT för att göra detta synligt för dig.

Då hade du kanske kunnat förstå.

Förstå hur jag har det.

Hur jag egentligen mår

- där, bakom det du kan se.

Idag har inte varit någon vidare rolig dag för min kropp. Hade jag inte haft en vän på besök och lite fika hade jag förmodligen gått av av värk. När hon stängde dörren var det inte långt till tårarna. Ibland kämpar jag verkligen med mig själv för att hålla uppe "fasaden" om att jag mår bra.

Med viljans kraft och lek med barnen fick jag fram mat på bordet och dem i säng. Hade helst av allt lagt mig under täcket och aldrig vaknat mer, men tog tag i saken och ställde mig på räddaren i nöden, min crosstrainer. Efter exakt 26 minuter kom jag på mig själv med att känna efter och kände ingen värk...! Så härligt så jag tror inte ni förstår. Nu sitter jag här, nytränad, ätit en massa frukt, Idrottsgalan på Tv och väntar på att hoppa in i duschen. Och mår sååååå mycket bättre!

Som sagt, duschen, sedan oboy och macka med Mr Right som kommer hem från ett möte snart!

 

 

Ska klaga lite nu, så vill ni inte läsa, sluta nu och skit i att fortsätta!

Fan vad jag har ont!!! Det är helt sjukt att man kan leva med denna värk. Idag är en riktigt bad day. Skulle gärna byta med vem som helst, men tror inte att någon vill. Idag känns det verkligen som om någon hoppat på mig under hela min sömnlösa natt... Inte blir dte bättre av att jag sitter still heller. Inte att jag går ut heller för den delen.

Ska till doktorn imorgon, bokad tid sedan länge, och jag hoppas vid alla gudar som finns att han inte klämmer på mig. Det räcker med denna värk som är och jag vet inte heller riktigt vad jag ska göra där. Ska dit nästa vecka igen och träffa en sjukgymnast. Gav ju föga resultat sist...

Nej, jag kan inte ens skriva idag utan att det blir fel eller gör ont så ha en bra dag:-)

Har jag sovit 1 timma är det bra. Vilken värk. Inte ens tabletterna hjälpte det minsta. Antar attd et har med passet igår att göra. Jag var nöjd då, men inte nu. För tufft för min kropp och kommer väl lida för det ett par dagar. Fan, varför ska det göra så ont?! Vad har jag gjort för att förtjäna denna värk? Jag vill bara ha bort den, NU!

Hoppas ni alla får en bra dag, solen skiner så passa på och njut. Jag ska dra iväg till Öppna Förskolan när Hugo vaknar. Tänka på något annat än att bara påminnas om allt som gör sjukt ont.

KRAM

Jag veeeeet, urdålig uppdatering. Men min kropp har totalstrejkat några dagar. Har knappt orkat/kunnat ta mig upp ur sängen, och som jag sagt så många gånger förr så hade jag inte haft mina älskade små barn så had ejag definitivt legat där än. Kylan ute gör min kropp alldeles förfärligt dålig.

Bakade julgodis med Moa, försökte rulla köttbullar, dom är inte runda kan jag lova, men allt jag tog i åkte i golvet vilket fick Moa att gapskratta och mig att bli frustrerad. Till slut räckte det med att ens tänka på vad jag skulle ha i för att det skulleliggai en hög på golvet... Men golvet är garanterat rent efter allt torkande i alla fall.

Men det blev julgodis, flera sorter, hemlagade platta köttbullar, janssons frestelse (som jag bara älskar) och en massa annat gott.

Nu väntar vi på första besöket, andra besöket, tomten och en massa god mat!

Mornarna denna vecka har varit något av det jobbigaste jag varit med om. Jag kommer verkligen inte ur sängen. Hela min vilja får fokusera på att ta mig upp i sittande ställning för att inte tala om att resa sig upp. Kroppen känns som den ska explodera, men är jag väl uppe så är jag som en duracellkanin...

Men vart ska dte sluta!? Kän´ns som att man är gammal i förtid... Inte kul, men sånt är livet!

Ha en underbar dag!

Jag är verkligen ingen vintermänniska, hatar allt vad kallt heter, men det är vackert, helt underbart vitt ute! Finns det något finare än en riktigt vit och solig vinterdag? (Ja, en underbar strand, turkost vatten och värme... men utom det...) Det snöar fortfarande men det är mest lite fint vitt puder. Hugo har sovit över två timmar och jag hann plugga en hel del, om det inte varit för värken hade det helt enkelt varit en underbar dag!

Jag är dock så evigt tacksam för att min kropp givit mig två underbara barn. Jag är helt övertygad om att jag inte haft dem om jag inte fått Moa innan värken bröt ut och blommade upp riktigt ordentligt. Då hade jag förmodligen varit mer död än levande. Jag insåg att det går att ha barn fast man inte mår bra. De får mig att vilja vakna och stiga upp varje morgon, de ger mig mitt liv, jag måste kämpa för att orka ta hand om dem, men det är det värt, och det har blivit min vardag att försöka ignorera smärtan. Det går som ni vet inte alltid, men jag måste vara stark inför dem.

Jag har faktiskt inte lyckats bemästra värken idag.

Lyckades baka dessa lussebullar (som jag egentligen inte ens tycker om, det ska vara vanliga hederliga kanel- eller vaniljbullar...) och masa mig iväg en liten timme med familjen på julmarknad där vi i stort sett bara gick raka vägen till ett café... Hade lovat att simma idag så iväg dit för att verkligen stålsätta mig för att ens kunna ta mig fram i vattnet. Varje liten rörelse var såååå plågsam att ni inte anar.

Nu är jag hemma, lite nöjd över att jag ens åkte till simhallen men oerhört skraj för att gå och lägga mig. Vet inte riktigt hur jag ska sitta för att det gör så ont, än mindre hur jag ska kunna ligga en hel natt utan att dö... OK, dör gör jag garanterat inte, men nätterna är djävulska och en minut i en ställning för att sedan byta kan ta kol på en när man egentligen bara vill sova. Alla leder är enormt svullna just nu. Antar att det varit lite väl mycket runt omkring. Har haft fullt upp och som en del vet så slänger gärna herr Fibromyalgi tillbaka allt i dubbel dos så fort han kan. Vilket alltså nu har inträffat. Masken var på bra länge idag, men nu är den borta och jag är nog ingen man vill möta just nu...

Sova tror jag inte så mycket på... Har en tenta som ska vara inne den 19 december, kanske ska jag ta tag i den en stund...

Ja ja, den som är vaken får se!