Hur mår ni?
Jag måste säga att jag mår ganska bra idag. Eller bra, jag har lite mindre värk än igår och det känns otroligt skönt. Visst värker det och nu när eftermiddagen börjat så börjar även värken tillta. Fast idag känns det skönt, vi har ingenting inplanerat utan ska bara vara hemma. Inte ett enda måste för kvällen, mer än att äta och plocka undan lite så det ska jag väl klara av.

Jag är så enormt glad att jag har min familj som ändå kan hjälpa mig lite genom detta. Läste i natt (ja, jag sov inte så mycket eftersom jag verkligen hade ont) en tjejs blogg som handlar om hur hon lever med sin fibromyalgi coh en familj som kanske inte stöttar henne så mycket. Jag fick faktiskt tårar i ögonen när jag läste. En hur gullig tjej som helst som trots sin fibromyalgi kämpat sig genom både det ena och det andra. Stark, ja visst, men kanske hade det kunnat lindra en del om man omges av en familj som verkligen stöttar och som inte spär på de problem man redan har. Värken tär enormt på en och trots att det inte syns utanpå sitter den inuti och runt kroppen konstant. Ibland gör det grymt ont att få en kram, men just då kan den där kramen betyda väldigt mycket. Lite som en kick att orka göra en liten liten sak eller som att tillåta sig själv att inte göra någonting.

En fundering hon tog upp var hur det skulle gå om hon fick barn i framtiden. Skulle hon klara av att ta hand om det? Mitt svar är ja! Det gör man. Det spelar ingen roll hur ont man har, det finns en liten kraft inom en som gör att man pressar sig att göra det som krävs för att det lilla livet ska ha det bra. Jag har själv funderat över det många gånger. Vi vill ju ha en liten till, men vågar vi? Jag som inte ens kan borsta tänderna utan att vila eftersom mjölksyran bränner inuti min arm. Eller hänga tvätt, efter två plagg måste jag sätta mig ner och vila. Ska jag kunna vara mammaledig och hemma själv med en liten som inte kan klara sig utan mig? Jag har klarat det en gång, men visste ju inte vad det var i början. Jag kommer ihåg hur jag grät av smärta vid vissa tillfällen, men ändå lyckades jag vara den mamman jag ville vara. Man har inget annat alternativ. En drivkraft inom sig som inte riktigt går att förklara. När kvällen kommer och barnet lagt sig, ja då får man ta itu med sig själv. Det finns inget som är så underbart som ett barn. Det ger så mycket glädje och man får så otroligt mycket tillbaka.

Det värsta kan nog vara att de ibland känner på sig att man inte mår så bra. Den lilla kramen man då får är liksom till för att jag ska orka lite till, och sedan ännu lite till. Jag vill ju vara en bra förbild för Moa, hon ska inte få sig mig dålig! jag Älskar henne över allt annat (Mr Right med) på jorden och skulle göra vad som helst för henne, tots min värk. Det kommer värken aldrig kunna ändra på!



Kram på er så länge!

Glöm inte att ta hand om varandra!