Klenis...

Då var den sköna dagen slut. Tyvärr slutade den med en enorm värk. En förlamande sådan. Det var rundan i affären som kom ifatt mig under dagen. Oftast går dagarna ganska bra fram till ett två ungefär. Sedan kommer min fiende eller kompis (beroende på hur man ser det) sakta men säkert smygande på mig för att tillslut bita sig fast ordentligt. Det har inträffat nu.. Jag kan inte ens stå på mina fötter just nu. Inte bra eftersom jag måste ta mig till badrummet och borsta tänderna innan jag säger godnatt.

Ja, för er som inte vet vad jag pratar om så är det den (i många fall) livslånga sjukdomen Fibromyalgi som är en del av min vardag. Det är dock inte så lätt att förstå vad den innebär om man inte varit där själv. Många tror och tycker att man bara gnäller, MEN, jag brukar inte gnälla inför mina bekanta, endast beskriva på ett ungefär hur jag mår här på bloggen.  Det är det som är så skönt, ingen behöver läsa om den inte vill! Men jag vet att ni är många som läser vilket glädjer mig enormt och jag hoppas kunna dela med mig av min vardag till er som är i samma situation.

Jag vet att på min mamma utbröt sjukdomen för ca 15 år sedan. Jag var 15 år och såklart tonåring där allt bara var... Jag kommer ihåg hur jag nästan tjatade på mamma och flera gånger sa att hon inte skulla vara så gnällig, lite ont här och där går väl över. Så kom igen nu! det är ingen fara. Min mamma visade sig dock aldrig svag. Hon var en sådan mamma som jag själv vill vara. Visade aldrig för vare sig oss barn eller våra kompisar hur hon egentligen mådde. Stackars mamma. Det är nu som jag förstår vilket helvete hon hade och fortfarande har. Men jag beundrar henne så otroligt mycket och ångrar att jag aldrig lyssnade  och försökte förstå hur hon mådde då. Kan inte varit lätt med tre tonårsbarn... Som hon säger så kunde vi ju inte veta och hon klandrar oss såklart inte för det. Jag vill bli som mamma i mina tankar och sätt att vara!

Därför är det många jag känner som inte ens har en aning om hur jag mår. Både på gott och ont. Ska man umgås länge är det bättre att de vet om det och förstår när jag ser mer och mer dämpad ut. För dem jag träffar i endast några få timmar åt gången orkar jag vara den spralliga, glada, omtänksamma och pigga person som jag alltid varit! Anledningen till att jag gärna inte berättar för någon hur jag mår är dels att jag inte vill bli betraktad som sjuk och således särbehandlad eller pjåskad av någon. jag vill och kan själv!

Dels är det för att jag väljer den enkla vägen. Jag slipper förklara och i Sverige förväntas man säga att allt är bra, oavsett hur det egentligen står till. Så jag kör på den linjen.

Nu är det dock pest och pina. Och jag blir så jXXXa less på denna tillvaro. Inte ens en aktivitet ska jag kunna göra utan att bli drabbad av min följeslagare.

Nu ska jag knapra lite piller och försöka läsa min bok och jag lovar att jag inte ska tynga er med en massa gnäll resten av veckan.

Jag hoppas att ni alla mår bra och har haft en underbar vecka så här långt i det underbara vädret! Fortsätt njut, det är bara två dagar kvar tills det är helg igen!

Kram så länge!


Kommentarer
Postat av: Ullisen

Hej Tjejen!

Som vanligt ett jätte bra inlägg. Jag håller HELT me dig!!! Det är en svår balansgång vi har. Som du säger, är det bara då och då någon timme så går det att bara köra på och lotsas som ingenting men risken är ju att många bildar sig förutfattade meningar om en. Men å andra sidan så är dom förmodligen inte någon som står en nära för dom frågar och bryr sig förhoppningsvis (önske tänkande kanske). Om jag hade en vän som har en sjukdom som jag inte visste någonting om så skulle jag ta reda på mycken om den samt fråga denne hur det verkligen är. Men alla är vi olika. Vissa vill inte, orkar inte och andra vågar inte... Tur att vi har varandra och det är skönt att kunna skriva av sig lite för att bära på allt själv är inte bra. Det vet jag om någon... Så många år...

Jag vet inte hur du har det, när du jobbar. Men jag och några fibrotjejer träffas hos mig en gång i veckan. Vi äter lunch, pratar, peppar och stöttar varandra. Du är jätte välkommen om du vill. Nästa vecka är det Ons 11.30

KRAM

2009-04-16 @ 07:37:46
URL: http://ulrikasjoblom.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0