Jag börjar där, det har hänt en del sedan jag skrev sist, men börjar med fredagen.

Skulle in och bara göra en kolla på magen. Skulle vara där 8.15 och visste då att min ordinarie barnmorska inte skulle vara där eftersom hon hade semester. Skulle med andra ord träffa en annan. Gjorde det och hon tog lite prover som visade sig vara mycket bra. Hade ett järnvärde på 140 utan äta äta järntabletter och vad jag förstod så var det mycket bra! Vi samtalade lite om hur jag mår, hur det är med värkar och sammandragningar osv. Sedan fick hon helt plötsligt ett telefonsamtal och är borta i ca 20 minuter, kommer tillbaka och gråter och en annan barnmorska kommer in och tar hand om mig... Mäter magen och tar vikt. Ett väldigt bekymrat uttryck i ansiktet som sedan visade sig vara helt rätt. Magen hade inte växt som den skulle och vikten var inte bra. Inte gått upp mer än ett halvt kilo sedan sist (ca tre-fyra veckor sedan). Ytterliggare tre barnmorskor mäter magen och alla är de lika bekymrade. Beslut om akut ultraljud och läkarbesök beslutas därför, samt flera olika prover. Hur som helst så var värkarna värda att ta på allvar och blev direkt beordrad att VILA och fick inte jobba ens en dag till. Lyckades tjata mig till att jobba ännu en vecka, har massor kvar att göra och känner mig inte redo att sluta än... Men lyssnar jag inte på dem riskerar jag att bli inlagd, och så mycket gillar jag inte sjukhus att det är ett alternativ.

Ultraljudet gick hur som helst bra. Barnet var litet, men allt såg normalt ut. Uppskattades väga ca 1300 gram, vilket är under "Svensson bebisen" med ca 18 % men allt inom en avvikelse på 22% ansågs vara ok. Sönt så långt i alla fall.

Ett besök jag trodde skulle ta runt en halvtimme visade sig ta ca fem timmar... Helt färdig efter alla undersökningar hit och dit så var det skönt att höra att bebisen i alla fall erkade ta det den behöver och att det inte såg ut som några avvikelser!

Däremot tycker jag att värkarna gör mer och mer ont. Så jag lovar, nu blir det vila av. Jag måste tillåta mig själv till det och märker att jag inte ens orkar protestera mot kroppen utan måste vila.