Tjolahopp!

Återigen har bloggande varit riktigt dåligt. Enda bortförklaringen är väl att kroppen värker och den ork jag har läggs på annat. Jag har återigen påmints om hur jävlig fibromyalgin kan vara och är. Har försökt träna bort det värsta, men inte så lätt. Även om det lättas för en stund så sluts jag åter i dess klor och ingen kan frigöra mig. Ärligt, ett helvete, men gör allt för inte behöva tänka, men ibland funkar inte ens det.
 
Vill bara vara fri, fri från det som gör så ont. Slippa det järnhårda grepp som gör mig så illa. Varför kan det inte bara försvinna??? Jag vet att det förmodligen aldrig kommer att ske, men hoppet är det sista som sviker, och det är nära nu. Ska även mitt eget hopp om att bli fri förstöras? Jag hoppas fortfarande att jag en dag får vakna efter en lång natt med god sömn och studsa upp ur sängen och känna mig pigg och hel i kroppen. Idag är varje morgen en kamp. Men det är jag som ändå bestämmer mig för att gå upp, möta dagen, fightas med herr fibromyalgi och göra det bästa av dagen. Men snart orkar jag inte mer. Att aldrig få sova, stiga upp  med en smärta som skjuter som pilar överallt i min kropp börjar ta på mig nu.
 
Ändå gillar jag min kropp. Den är stark när den kommit igång, den hjälper mig att trubba av den värsta smärtan tillsammans med min enorma vilja att vilja må bra. Jag känner efter en stund hur en varm våg sköljer genom kroppen och energin sprakar. Det är så jag för alltid vill må. Känna att jag är ett med kroppen, att den gör det som jag vill utan att protestera. Det finns inte mycket som slår känslan av att springa en mil och få känna sig stark och härdad, en mur kommer finnas där i nästan ett dygn, men som herr fibromyalgi sakta men säkert raserar, sten för sten plockar han bort för att snart se mig på botten igen. Ibland känns det som han sitter på avstånd och njuter ju sämre jag mår. Verkar inte bli nöjd innan tårarna sprutar och jag ligger där och kvider. Ändå ger han sig aldrig, han är ihärdig och ständigt närvarande. Men ibland släpper han sitt grepp, tror inte riktigt att han gillar sol och värme, men det gör jag. Eller kanske gör han det för då låter han ju mig vara i alla fall. Liksom då jag tränar och blir varm, men idag vet jag inte hur jag ens ska ta mig till träningen. Just nu känns det som att han lassat fyra kilo betong på mig som han gnider så att det sprakar av eld och stötar i min kropp. Men ändå vet jag, kommer jag bara till träningen och står emot den enorma smärtan som infinner sig i början, så blir det sakta men säkert bättre för att sedan gynna mig några timmar. Det är det som får mig att varje dag kämpa mot herr fibromyalgi, och även det som gör att hoppet ännu lever kvar att jag en dag ska få må så jämt. Det är ett litet hopp, men det finns dock där.
 
När jag går här ute, eller på stan eller till dagis med barnen så är det ändå ingen som ser vilken enorm smärta och dess ångest som jag bär på. Smärtan ger mig ångest som jag tränger in i mitt inre för att ingen ska se. Ingen vill se, ingen vill höra och ingen kommer att förstå hur ont det egentligen gör. Därför känns det bäst att lägga locket på. Och tänk att det faktiskt fungerar. Det som syns är den glada spralliga och energiska personen.Tills man hamnar hos någon som ser en glipa i locket, som ser in och som frågar och lyssnar för att sedan kunna hjälpa. Det finns inte många som vare sig vill, kan eller orkar. De flesta ser hellre till ytan, fast de vet, men de kan aldrig förstå och därför är de kanske rädda!?
 
Jag är inte rädd att se på någon, facea verkligheten och finnas där, skulle jag däremot välja att blunda för det lilla av verklighet jag ser, då hade jag troligen mått väldigt dåligt för att jag är en så dålig medmänniska...
 
___________________________________________________________________________________
 
Så där ja, nu ska jag träna:-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0