Som jag skrev så har skolan tagit enormt mycket tid senaste veckorna. Jobbat och tampats med värk dygnet runt är inget som gör att jag får mer ork.

Jag skulle göra vad som helst för att få ett enda dygn utan värk. Precis vad som helst. Idag har den lamslagit heeeela kroppen och för att försöka hantera den har jag bakat och städat, men nu när jag la Hugo så klubbade den mig totalt. Ett andrum att inte behöva stå, skönt, för det gör så ont. Att inte behöva resa sig och kämpa med varje steg en stund gör gott hoppas jag. Men det är också då som den är som allra allra värst. Det är då jag känner hur mycket den egentligen påverkar mig. Att inte ha sovit på såååå många dygn börjar ta ut sin rätt. Minns inte ens då jag sov mer en 1 timma i sträck. Måste varit i somras eller så. Att somna vid två tre, vakna halv fyra, somna vid sex för att gå upp halv sju är inte så hälsosamt och de senaste dagarna har jag haft en underlig känsla, precis som att kroppen, hjärnan och alla funktioner bara ber om sömn. SÖMN, något så basalt kan inte ens min kropp få. Undra hur långt upp jag kommer på Maslow´s behovstrappa då... Går det att nå självförverkligande om inte de fysiologiska behoven är tillfredsställda?

Ja, men jag tror det. Alla andra steg är uppfyllda, och jag strävar framåt, kanske hade jag nått längre om jag hade tillfredsställt min sömn och min kropp!? Men det värken har givit mig är för det mesta dåligt, men ibland kan jag tycka att den även för något gott med sig. Hur jag ser på livet, och hur lite man ibland kan glädjas av, vilken inställning och jävla anamma den givit mig för at klara av dagen... Skit samma, den förstör mig också. Bryter sakta men säkert ner hela mig, bit för bit. Men jag vet, någonstans där framme väntar värme, sol och mindre värk, det är dit jag strävar nu.

Tänk bara vad det skulle underlätta att få lite lite sömn, jag skulle göra vad som helst för det...