Så; hur går det?!

Ja, hur går det för Hugo?

Bra måste jag säga. Han är en kämpe och har på sig korsetten hela dagarna från det att han stiger upp tills han somnar, utan protest. Men sedan... Går det inte alls. Det gör ont, skaver och är obekvämt för honom att sova med den. Vi är uppe en gång i timmen med honom. Gråt, förtvivlan och maktlöshet. Det går liksom inte att säga att det inte gör ont... För det vet vi ju att det gör. Men han kämpar. 

Tyvärr vet ju som jag tidigare nämnt, ingen om den hjälper eller inte. Och vi tycker att det bara blir sämre och sämre. Han blir mer och mer sned och vriden. Oron stiger i mig bara jag tittar på honom. Beundrar hans ögon och den obegränsade kärlek de utstrålar med ett leende, samtidigt som klumpen i magen växer för vad som ska hända med honom... 

Läkarna är i stort behov av att magnetröntgen görs. De vet inte vad framtiden vill säga innan den är klar. Nu i februari, den 27:e , är det dags. Undersökningar och sövning känns jobbigt, men bra. Sedan kommer svaret så att vi vet vad nästa steg blir. Och svaret på läkarnas undran kring varför han är så liten med så allvarlig skolios borde fås.


Min älskade finaste lilla trollgubbe!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0