Duktigaste tjejen
Som hon simmade i lördags. Fyra starter, fyra pers, två guld, ett brons och en femteplats! Att simma 25 fr på 17 sekunder är bra!!! Och gissa om hon var stolt genom att vinna med 1 hundradel?!👏💪🏊
Påskris
Alla har vi olika smak! Färgbomb i barnens rum! Plus 48 ägg i Hugos ris... 'Mitt' håller sig till vitt och beige med inslag av grått!
Rädsla inför ännu ett plötsligt besök på Q84
Just nu är jag mäkta ängslig och känner en våg av rädsla skölja över mig. Innerst inne, ( eller vill jag bara anta ?! ) antar jag att vi bara ska på en koll. Förhoppningsvis bara en uppföljning av förra veckans besök på akuten på ALB.
Fick tidigt igår morse, precis då jag satte mig vid datorn på jobbet, samtal från sjukhuset. Det ilar liksom till varje gång det står 'inget uppringnings-ID' på telefonen. Vilket innebär samtal från sjukhus...
Hur som så var det kontaktsjuksköterskan för barn med hjärntumörer som ringde. Det var ganska länge sedan jag talade med henne i telefon, och då var det oftast något kring Moa eller aktiviteter eller så. Kul att höra hennes röst iaf! Mycket gullig och rar dam det där!!! Tydligen så ska vi ha haft det väldigt jobbigt senaste tiden på grund av Hugos mående (?! Ja inte mer än vanligt egentligen). Hon ville i alla fall ringa för att ge oss en tid som vår neurokirurg bett henne boka. Snabbt. Redan på fredag, alltså imorgon, vill han träffa oss. Men varför ringer hon om det? Hon är på onkologen, två våningar över avdelningen/mottagningen där han arbetar och där vi brukar träffa honom. Och varför ska vi träffa honom på onkologavdelningen?! Det har vi aldrig gjort tidigare. När jag frågade varför, fick jag inget riktigt svar direkt.
Ja, det visar ju sig imorgon. Jag hoppas, och tror, att det handlar om en uppföljning och kontroll av Hugos ben. Men ändå finns en känsla av rädsla hängande över mig som jag inte kan trycka bort.
Kan själv!
Kan själv! Hittar själv! Anmäler sig själv! Kan personnummer själv! Men; pratar inte med läkaren.
Effekt av medicin
Hugo svarade grymt bra på medicinerna han fått! Tack och liv. Nu tycker jag att han är pigg och glad, tar sig fram obehindrat och 'som vanligt', vilket innebär att han kör på, i 120, tills han kommer hem och däckar och har feber! Men det är ju inget ovanligt här så det är typ inget jag ens reflekterar över längre. Noterar att han varje dag efter dagis ber om att få bli buren in. Tar av sig. Lägger sig i soffan. Ligger där i ca 1-2 timmar. Om ingen kompis kommer kan han uttrycka att det är tur för då kan han kolla på Barnkanalen i fred...❤️ Men kommer kompisarna krigar han på. Han avgudar sina vänner!
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Idag har han dock varit trött. Jättetrött. Vi sa god natt redan kl sju!
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
SM var... Så jäkla kul
Roligast var självklart att det gick så bra för för alla!!! Shit vilka imponerande klubbkompisar jag har! Och för att det var sjukt kul att titta på och simma i lag! Ena laget jag simmade i gjorde det så bra att vi endast var en halv sekund från guldet... Hamnade dock på den försmädliga fjärde platsen... Galet, vi hade lika gärna kunnat vinna, men tror vi var minst lika glada för att komma fyra!!! Och taggade för att ta igen detta nästa gång. Då vinner vi.
Mor och dotters medaljer...
För egen del blev det två silver på 100 fr och 100 medley. En totalmissad vändning i ena lagkappen visar på att jag gott och väl kan simma ca en sekund snabbare. Sista dagen blev det ett guld till, på 400 frisim. Ett lopp som var lite märkligt. Öppnade bra första 100-ingen, kändes bra i kroppen, men höll igen för mycket andra och tredje hundringen eftersom jag ville ha kraft kvar. Alltså; ännu ett lopp där jag verkligen har mer att ge. Vet exakt vad jag ska träna och tänka på. Men ändå, ännu fler tider som är bättre så här på gamla dar! Shit vad kul det var!!!
Moa var på söndagen på annat håll och simmade till sig tre guld och ett brons! Shit vad snabb hon börjar bli!!! Lilla rackarungen simmar fort!
Hemma
Hugo Dick efter många långa och krokiga diskussioner åka hem. I avvaktan på magnetröntgen. Någon inflammation i höftleden där det samlats otroligt mycket vätska. Inte konstigt att han hade ont menar de. Febertopparvarje dag kan ligga till grund för detta eftersom kroppen då tillslut reagerar och säger till att något är fel. Dock kan de än så länge inte förklara varför benet inte bar och varför känseln är så pass annorlunda mot andra benet. Två skilda saker? Hänger de ihop?! Hur som, eftersom han svarade grymt bra på medicineringen och även i stort sett kunde tömma blåsan bestämde de i alla fall att ingen akut Mr behövdes just nu.
Och jag tycker att han är pigg! Ibland viker sig benet och han släpar det lite lite ibland, men han går så länge han får medicin! Tack och lov! Mediciner, det är grejer det ibland!
Firar... Eller?!
1 år. 12 månader. 365 dagar. Exakt så länge har vi idag levt med vetskapen om hur odrägligt livet kan vara. Inte en sekund utan en tanke på hur livet snabbt kan ändras. Hur kan man 'fira' detta? Jo men vi firar detta med akutbesök. På samma ställe där vi för ett år sedan fick beskedet. Det värsta besked en förälder kan få.
Inte bästa dagen. Hade massor av jobb på agendan. Men ingen dag är väl egentligen bättre än någon annan. Men denna var inte uppskattad att tillbringa på sjukhuset. Hugo hade sett fram mot en dag med farfar och bonusfarmor på polismuseet ochblunch i Kaknästornet. Men det får bli en annan dag. Idag inser han själv att det inte går. Så vi krigar vidare!
Igår växte paniken sig stor. En son utan fungerande ben. Resulterade i en natt med kontakt med onkologavdelningen för att remitteras till akuten på ALB.
Smidigt har det gått. Genomfört både det ena och det andra. Nytt var ultraljud vilket vi inte tidigare gjort. Eller vi, Hugo såklart. Väntar på lite svar och sedan får vi se var vi landar.
Inte bästa dagen. Hade massor av jobb på agendan. Men ingen dag är väl egentligen bättre än någon annan. Men denna var inte uppskattad att tillbringa på sjukhuset. Hugo hade sett fram mot en dag med farfar och bonusfarmor på polismuseet ochblunch i Kaknästornet. Men det får bli en annan dag. Idag inser han själv att det inte går. Så vi krigar vidare!
Bit ihop, kämpa, svälj; rustad för att gå vidare
Snart är tre veckor av otaliga kallelser, undersökningar, resor, läkarsamtal, provtagningar, kontroller osv till ända.
Tre veckor som rent psykiskt varit de värsta i mitt liv. 22 kallelser. Som bokas om, bokas av, bokas på eller för att inte ens existera då vi kommer fram. Trots remiss och kallelse i handen. Många gånger har tårarna trängt fram, för att sedan bytas till ilska, oro eller likgiltighet. Att försöka behålla lugnet och visa sig sansad inför sitt barn (och andra runt omkring) har varit svårt. Inte minst när detta även gör avtryck i min annars så välordnade kontrollproppade almanacka. Att det kan bli dubbel- till och med trippelbokningar under en och samma timme på ett och samma sjukhus trodde jag inte. Men så är det. Lite svårt som mamma och lekman att veta var man ska infinna sig då. Att ringa och boka om är inte bara i sjukhusvärlden. Sämst mottagning, begränsade telefontider som är svåra att hinna med pga redan befintliga sjukhusbesök och en vilja att göra alla till lags är ingen bra kombination...
Vi vet nu att det FINNS INGEN samordnare mellan dessa sjukhus. Det finns på neuro, och där mycket bra sådan. Men sedan har det varit stopp. I stort sett vid varje läkarbesök är det en ny läkare som vill veta historien om Hugo. En historia som nu börjar bli lång och krokig, med många grenar spretande hit och dit. Att som mamma och ansvarig för ett sjukt barn ha koll på ögon-, rygg-, narkos-, röntgen-, onkolog-, ortoped-, neurolog-, tand-, barn-läkare, uroterapeut, sjukgymnast, arbetsterapeut, neurokirurg är inte smärtfritt. Varför inte ha ett vårdplaneringsmöte så alla hör vad de andra säger?! Nä, men kanske behändigt att jag som mamma ska ha koll och berätta vad alla olika säger... Tydligen kan man inte få till stånd ett sådant möte... Och Hugos situation är ju ganska ovanlig just med tanke på var tumören sitter och vad den ställt/er till med.
Nu har vi snart tagit oss igenom detta. Jag ser ljuset och längtar tills på fredag då jag om än bara för en månad kan släppa detta... I alla fall alla besök.
För att släppa går inte. Varje dag påminns vi av:
Smärta i huvud och nacke
Feber
Skillnad på Pupiller
Trötthet
Domningar i fötterna
Minskad känsel i framför allt fötterna men även andra ställen.
Men vi påminns oxå av den otroliga glädje han utstrålar. Att han är den han är och verkligen utnyttjar varje sekund av pigghet tills han stupar. Och då glöms liksom det dåliga bort för ett tag. För att sedan bli mer påtagligt.
Torsdag väntar den förhoppningsvis sista och kompletterande röntgenundersökningen. Vet inte vad de vill titta extra på, men till Huddinge för kompletterande bilder ska vi. Hoppas att stagen inte släppt... Ser lite konstigt ut om jag ska vara ärlig. Även om Hugo är glad av att kunna göra kullerbyttor är det typ det ända han inte får göra... Så vi hoppas att de bara fick en suddig bild (även om läkaren sa att det var bra bilder), fast säkert har de sett något som måste kontrolleras. Att det sedan bara blir ny magnetröntgen och tillhörande besök före och efter i april samt operation i början av maj (plus minus fyra veckor) hoppas jag står fast. Så kan vi ta nya tag i juli/augusti för nästa undersökningsperiod. Då kanske vi har glömt det som varit och hur det varit och på så sett orkar ta oss igenom det igen...
Jag inser att det kommer se ut så här för ganska lång tid framöver. Typ hela livet. Jag hoppas det stabiliserar sig och att de inte upptäcker fler saker som tumören ställer till med än vad de redan gjort. Då, kan man få ett fungerande schema i almanackan som mankan ha någon så när kontroll på.
Någon som vill byta?! Fast Hugo får ni inte, för han är vår!!!
Mitt i allt detta ska man vara den snälla, roliga, glada, spontana, ödmjuka mamman som gör allt för sina barn... Ekvationen går inte riktigt ihop, och ibland fasar jag för hur Moa ser på mig... Hugo är alltid med. Men inte Moa. Henne skickar vi iväg till skolan, till hennes trygga värld. Fast jag ser i den plågsamma blicken att hon bara vill följa med och vara med oss andra. Hon kommer hem och möter oss, det är då hennes oro släpper och hon kan andas ut genom att kanske inte alltid uppträda särskilt önskvärt. Jag vet att det är hennes sätt att reagera, men trots det är det så svårt att bemöta det. Vi begär att hon ska uppföra sig, men hon har ju inte gjort något fel! Är jag bara med Moa slutar jag ändå inte oroa mig för vad som händer med Hugo... Det finns ständigt där. Jämt. Jag räcker aldrig till, hur jag än vänder och vrider mig...
Men jag vet att jag gör allt för mina barn, för att det ska vara så bra som möjligt!
Kan ibland fundera på hur livet sett ut utan cancer i just vår familj. Säkerligen två heltidsarbetande föräldrar som med lugn och ro gör roliga saker med sina barn, utan tillstymmelse till tanke på att en tumör skulle kunna drabba oss. För det trodde jag aldrig. Vi, en helt vanlig tvåbarnsfamilj med hus, bil, kanin och jobb. Inget utstickande, utan vara helt normal som man förväntas vara typ. Men på en sekund den 18 mars 2014, förändrades vårt liv radikalt. Ich det kommer aldrig bli som förr. MEN; som jag sagt tidigare, så har det också gett oss så mycket mer i livet. Mer insikt, mer kärlek, mer förståelse, ja mer av massor av bra saker. Men oxå mer av alla dåliga saker.
Fuck jävla skitcancer. Du förstör så jävla mycket. Stick och brinn och försvinn för alltid!
Träning med underbara vänner
Packade som sagt ihop mig igår och drog iväg. Mötte upp några andra och begav oss ut på en helt UNDERBAR löprunda i sakta mak. Under en och en halv timme njöt vi av solsken, grusvägar och varandras prat! Många ämnen hann avhandlas innan det var dags för spinning och ett tufft corepass. 
Så underbart väder!
Bästa ledaren var på plats!
Min kompis under spinningpasset.
Corepass med atiraljer!
Gott var det i alla fall!
Corepass med atiraljer!
Efter träningen styrde vi kosan hem till mig för att äta! Massor av grönsaker, ost, bröd osv avslutades med ananaspaj och citronkladdkaka. Och kaffe givetvis! Skratt och planer som smids inför kommande säsong är många. Snart kör vi igen!
Känner dock att mina ben är lite trötta idag. Härligt!
Avslutade kvällen med mello med två av mina absolut bästa favoriter med hämtmat i soffan 🙈
Godmorgon!
Snö?!
Vaknar upp och ser till min fasa att det kommer nederbörd i form av snö... Wtf. Igår var det stundtals vackert väder med sol och fågelkvitter.
Idag slår det mig; för ett år sedan och en dag mottog jag första samtalet efter den första magnetröntgen att de hittat 'något' i Hugos rygg som inte skulle vara där. Exakt så sa de. Det där något, det trodde jag var något yttepyttelitet som var lätt att fixa till. Trodde ju aldrig att något var en nästan decimeter stor tumör. Nu ett år senare, två operationer senare, tio magnetröntgen senare, 100-tals undersökningar senare, och med en son som totaldäckar så fort vi kommer innanför dörren inser jag att detta inte bara var att fixa till...
Igår; hur pigg och välmående på simskola ich efterföljande bad som helst. Däckade i bilen. Somnade på golvet, somnade i soffan, orkade inte gå och feber. De stunderna gör mig förvirrad. 110 till 0. På typ en minut. Från att knappt beröra tanken att han är sjuk eller ens kan vara det, till att vara utom mig av oro. Kastas fram och tillbaka hela tiden. Men åh så underbara de små armarna är när de kommer runt halsen för en kram.
Nu kickar vi igång dagen med hemmaträning och soffmys innan det är dags för läkarbesök!
Sedan ska det mysas och njutas av allas närvaro, här och nu, hela helgen!
Morgonmys
Älskade ungar! Det bästa jag vet!❤️
Genomlyst till max...
Idag har vi varit med om en ny röntgenapparat. Slätröntgen och skikt i någon kombination?! Stående tog Hugo bilder på ryggen först i låst läge och sedan genom att apparaten typ scannade av ryggen nedifrån och upp och uppifrån och ned. Som den lilla tekniker han är verkade han tycka att det hela var väldigt intressant...
En av alla hundratals bilder som togs i mr:en den 24 januari. Fick även ta del av svaret lite mer noggrant nu, men ungefär det samma; förhållandevis oförändrad, men nytillkommen tumörvävnad kan ses ovan och under. Skönt att den i alla fall inte växer på bredden och täpper till så att ryggmärgsvätskan inte har fri passage.
Till vänster en slätröntgenbild på stagen. Till höger en skiktröntgenbild. Det svarta mellan det röda längst upp är tumören. Stagen verkar till synes sitta som de ska, men tydligen en tendens att kunna lossna, dock inget alarmerande just nu. Beräknad operation om ca 2 månader (plus minus fyra veckor).
Sjukhusvrå. Hugo var doktor och jag var sjuk. In i magnetröntgen skulle jag, dock var det bara benet som fick plats...
Tågbanan är alltid lika uppskattad.
Kanin på intensiven, under uppsikt av doktor Hugo!
Enligt läkaren kommer Hugo ha mycket ont efter operationen, även om denna operation är mindre än de han redan genomgått. De kommer försöka skruva upp ryggen än mer rak och även då förlänga stagen. Ok, det gör ont i mig bara av tanken. Och än mer att han återigen ska behöva genomgå detta...
Och så har vi då tumören... Vilket vibinte direkt ägnade någon tid åt idag. Men shit, den är ju stor ju. I hans lilla ryggrad... FXn kan de inte bara ta bort den?! Jag VET att det inte är då enkelt och riskerna är för stora för att ens försöka, men åh vad jag vill att den ska bort!!!
Henån med ett besök på lekterapin mellan undersökningarna!
Skingrar tankar på sjukhus nu för att ta nya tag imorgon. Och försöka få in i almanackan ytterligare besök vi fått kallelse till... Hann ingen styrka, ser fram mot kvällens simpass nu! Stort behov av att rensa och sortera mina tankar.
Dagen gryr
Frukost intas idag i en öde sjukhuskorridor på Huddinge sjukhus. 
Och klart skrutten ska ha ett wienerbröd när den medhavda matsäcken är uppäten! Jag laddar med en soyalatte för att komma på banan! Att gå upp strax efter fem är inte min melodi och hela dagen tenderar att bli 'konstig'. Jag äter alltid frukost, mycket och nyttigt, innan jag beger mig hemifrån. Annars blir jag inte människa. Så, idag kommer jag gå runt med ett konstigt sug i magen hela dagen och trots nu intagen matsäck kommer jag liksom inte i kapp...
Och klart skrutten ska ha ett wienerbröd när den medhavda matsäcken är uppäten! Jag laddar med en soyalatte för att komma på banan! Att gå upp strax efter fem är inte min melodi och hela dagen tenderar att bli 'konstig'. Jag äter alltid frukost, mycket och nyttigt, innan jag beger mig hemifrån. Annars blir jag inte människa. Så, idag kommer jag gå runt med ett konstigt sug i magen hela dagen och trots nu intagen matsäck kommer jag liksom inte i kapp...
Nu mot neurofyslab och röntgen!
Sortera, anteckna och få tiden att räcka till...
En dags brevskörd... Kallelser, kallelser, kallelser... Lägg till samtal från läkare och tidigare inbokade besök. Och; dagen efter ytterligare tre kallelser via post och två via telefon... Vill du att vi skickar hem en kallelse? Nej tack! Pillar in tiderna i almanackan, prioriterar om, bokar om, trixar med arbetstider och försöker få till det som planerats på ett någorlunda sätt. Inte lätt och måste nog erkänna att jag känner mig aningen stressad av att hinna med, framför allt arbetet, men även alla sjukhusbesök.
I korta drag; imorgon bär det iväg till Huddinge för en heldag redan innan mörkret flytt. Taxin hämtar innan sex och vanlig slätröntgen och skiktröntgen ska göras. Senare, då bilderna är klara väntas ett besök hos läkaren. Tisdag em läkarbesök, onsdag jobb tills jag stupar, torsdag narkosbedömning, fredag tandläkarbesök för att kontrollera de blåser (sjukt stora och läbbiga) i munnen Hugo fick av medicinen efter senaste operationen. Fast de är borta nu men måste tydligen kontrolleras i alla fall... Måndag magnetröntgen, tisdag jobb, onsdag, torsdag och fredag nästa vecka läkarbesök av alla dess slag.
Ja, vad säger man, typ två normala veckor som Hugo verkar se som sin vardag...
Så hur mår han? Feber efter ca två timmars aktivitet, vilken försvinner efter ett par timmars vila... Väääääldigt ljuskänslig då solen kikar fram. Trött, men pigg. Glad, men ont. Ljudkänslig. Förhoppningsvis ser röntgenbilderna bra ut i morgon! Gör de det så slipper han korsetten. Han har nu haft den i tre månader efter operationen, vilket var det som sas. Hoppas hoppas att ryggen ser bra ut! Han har kämpat och krigat med den. Vet att han är less på den, men har den ändå. Vad glad han skulle bli om han kunde slippa den!
Nä, upp i ottan kräver sin sömn...
God natt!
Myslunch
I fredags blev det en myslunch med mina två små troll! Passar på mellan läkarbesöken.
Idag tog vi en sväng på grillorna! För Hugo räckte en kvart tjugo minuter bra. Hem för lunch och vidare till underbara vänner. Moa på bio med kompis och vi körde soffhäng med Gofika och skidor på tv! Sedan var det dags för träning. Sista halvtimmen avklarades en testserie. Tufft efter ca 3000 m simning innan. Men; fokuserade på teknik och drag, och det kändes bra! Hittar kraften i frisimmet och kunde hålla samma tempo rakt av.
Thaimat är aldrig fel!
Idag tog vi en sväng på grillorna! För Hugo räckte en kvart tjugo minuter bra. Hem för lunch och vidare till underbara vänner. Moa på bio med kompis och vi körde soffhäng med Gofika och skidor på tv! Sedan var det dags för träning. Sista halvtimmen avklarades en testserie. Tufft efter ca 3000 m simning innan. Men; fokuserade på teknik och drag, och det kändes bra! Hittar kraften i frisimmet och kunde hålla samma tempo rakt av.
Typ 5000 meter senare sitter jag här i soffan och kroppen värker. Både av den kära fibromyalgin som slagit till med all sin kraft, men även av den kanske lite för hårda testserien idag. Igår fick jag till ett bra löppass på morgonen innan frukost med tillhörande löpstyrka. Det motade bort värken hela dagen, men som vanligt kommer den tillbaka och naglar sig fast. Men vad gör det, finns bra mycket värre saker i livet.
Imorgon hoppas jag att jag hinner med både styrka och simning. Då är jag i fas! Och en middag som inte består av gröt...
Födelsedagsfirande
Äntligen! Äntligen har Hugo lyckats få ha sina kalas. Med eller utan feber har både släktkalas och kompiskalas nu avklarats. En mer än nöjd kille som fått både tårta och glass, paket och kort!
Himmelskt goda! Och gissa om Hugo var både nöjd i och förvånad!!!
Mums!!!
Ibland bara så mysigt och så underbart att få umgås själv med denna godbit!!! Njuter av varje sekund som vi har tillsammans. Hon förgyller min tid med så fina tankar och värderingar och har en förmåga, liten som hon är, att mentalisera och se saker och känslor med djup och engagemang och dessutom kunna reflektera över livet och allt dom det erbjuder. Fikan varade bara drygt 20 minuter, men helt klart bästa stunden på dagen igår ❤️.
Tack snällaste AK för de enormt fina och goda tårtorna!!!
Himmelskt goda! Och gissa om Hugo var både nöjd i och förvånad!!!
Igår, till kompisarna, blev det en glasslastbil...
Förra helgen avnjöts en hemmagjord planka till barnens stora glädje!
Idag, inte lika flådig söndagsmiddag; havregrynsgröt, till deras besvikelse... Snabbt, enkelt och fyller sin funktion... Men kan väl hålla med dem om att det kanske inte är riktig middagsmat.
Igår hann jag och Moa med en snabb fika, som var mysig och god!
Ibland bara så mysigt och så underbart att få umgås själv med denna godbit!!! Njuter av varje sekund som vi har tillsammans. Hon förgyller min tid med så fina tankar och värderingar och har en förmåga, liten som hon är, att mentalisera och se saker och känslor med djup och engagemang och dessutom kunna reflektera över livet och allt dom det erbjuder. Fikan varade bara drygt 20 minuter, men helt klart bästa stunden på dagen igår ❤️.
Tankar en eftermiddag hemma
Så, morgonpass på 1,5 h avklarat. I bassängen. Körde sprint vilket gick helt ok en morgon liksom. Efter det blev det en seg serie som avslutades med lite 25:or i maxfart. Ingen aning om hur formen är. Hoppas ju såklart på att den inte är på topp då planen är att den ska vara det om drygt 4 veckor då SM går av stapeln. Men samtidigt vill man såklart göra bra ifrån sig i helgen på dm. Ja ja, strunt samma. Träningen har kommit igång igen. Simning, styrka, skidor, löpning... Så kul. Tiden tas när tid finns. Det handlar om att planera, fokusera och ha kul! Vissa väljer att sova en eller två timmar extra om man tex börjar jobbet senare, den andra hälften är hemma på morgonen. Jag väljer att göra som vanligt, dvs gå upp samma tid och utnyttja tiden till träning. Likaså så kan jag kolla på tv på kvällen när barnen somnat samtidigt som jag styrketränar. Sover Hugo eller bara ligger i soffan och kollar på film kan jag ta tillfälle i akt att köra crosstrainer och styrka tills han vaknar och då är jag klar tills Moa kommer hem från skolan. Möjligheterna är oändliga, det gäller att ta tillvara på dem bara!
MEN; jag myser bra gärna med mina hjärtan i soffan! Jag älskar det! Det bästa som finns!
Tyvärr kunde inte jag själv vara där eftersom vi var på bröllop! Alltid trevliga tillställningar! Moa var nöjd och glad, både med medaljer och nya fina personliga rekord.
Blev till att baka nya kärleksmums eftersom någon (jag) ätit upp de andra.
Semlor bakade även i år, både stora och små! Mumma!
Just det, det här med träning innan jobbet hinner jag sällan eftersom mannen i huset alltid börjar kl 06.00 i normala fall. Så inte just nu. Han tar mornarna just nu få han börjar senare och arbetar en del hemma. En helt ni erfarenhet för mig då jag ALLTID tar mornarna innan dagis och skola. Men s värt!
MEN; jag myser bra gärna med mina hjärtan i soffan! Jag älskar det! Det bästa som finns!
Hur som, efter en tidig frukost hemma var det dags för en till innan utbildning av anknytning&mentalisering tog vid! Nu; Hugo vilar och jag kör crosstrainer... Sedan; megamellis med mina barn när Moa kommer och en eftermiddag utefter vad de önskar!
Moa är pigg och glad och lyckades simma hem hela fem medaljer på simtävlingen i helgen.
Tyvärr kunde inte jag själv vara där eftersom vi var på bröllop! Alltid trevliga tillställningar! Moa var nöjd och glad, både med medaljer och nya fina personliga rekord.
Hugo. Ja Hugo. Ja vad säger man?! Han krigar på. Dagarna lunkar på. Han ligger mest här hemma, vilket har på ett konstigt sätt blivit en normal vardag här. På något sätt normaliserar jag det hela. Det är det vi ser. Utan att jämföra med andra. Det är först då jag ser att det faktiskt inte är normalt egentligen. Men Hugo själv ser inga konstigheter i det här. Han har hittat en egen strategi att hantera sin tillvaro. Ibland kommer frågor, men inte ofta. De frågor som kommer är djupa och handlar om cancer, tumörer och död. Vi har nu haft två relativt normala veckor med ca 4 timmar på förskolan och jobb, sedan någon dag hemma då och då för att han inte riktigt orkar. Det har blivit en vardag det med. Men nu så, en vecka kvar ungefär innan nästa undersökningsperiod startar. Och sedan ny operation om va två månader. Jag älskar denna något så när normaliserade tillvaro.
På söndag gör vi nytt försök att kalaset blir av. Håll tummarna! Han behöver det.
Blev till att baka nya kärleksmums eftersom någon (jag) ätit upp de andra.
Semlor bakade även i år, både stora och små! Mumma!
Uppskattning en kall och mörk morgon till mina tre sovande hjärtan då jag smög iväg till träning och jobb
Just det, det här med träning innan jobbet hinner jag sällan eftersom mannen i huset alltid börjar kl 06.00 i normala fall. Så inte just nu. Han tar mornarna just nu få han börjar senare och arbetar en del hemma. En helt ni erfarenhet för mig då jag ALLTID tar mornarna innan dagis och skola. Men s värt!
Varför byta det normala till det onormala...
Ja, vad vore en helg utan sjukhusvistelse... Denna gång var det dock mitt stora ❤️ Som var dålig, riktigt ynklig, och behövde vård, medan det minsta ❤️ Var pigg och glad.
❤️❤️❤️
Nakna kocken är åter i farten...
När Hugo får bestämma hur sockerkakan ska se ut...
Bästa frukosten kan avnjutas varje dag!
Fika efter träning är det bästa... (Nja egentligen inte, men försvinnande gott)!
Och äntligen; nya köksbordet på plats. Och massor av tvätt tvättat, vikt och inplockad. Men inget kalas denna helg heller. Hugo börjar tvivla på att han får ha sitt kalas, men det är klart att han ska få ha. Verkar bara liiiite svårt att få till det.
Moa har åkt på salmonella. Nu är det över 1 vecka sedan hon fick i sig mat, förutom de små tuggorna på flyget hem. 40 graders feber, ont i huvudet och inte ens fått behålla vatten eller vätskeersättning gjorde att hon var bra svag och fick dropp och en massa prover tagna på akuten. Jag lider med henne, då jag själv haft just salmonella en gång. Vidrigt. Hoppas att det vänder och att hon slipper antibiotika. Proverna skulle analyseras först så får vi se.
❤️❤️❤️
Den andra filuren har varit pigg. Eller ja, vad är pigg för honom? Här hemma gör han ju inget. Han ligger på golvet med sina bilar, ligger i soffan, ligger i puffen, ligger i sängen... Ibland bakar han ca 10 minuter innan han lägger sig igen. Ibland går han ut i ca 10 min innan han kommer in och lägger sig igen... Han har haft ont i benen då och då. Men han har varit glad och tillfreds och överöst oss alla med kramar. Alltså; jag vet ingen som kramas så mycket som Hugo. Och jag älskar de där små armarna som kommer runt midjan eller halsen och den värme och kärlek han ger är bara så underbar. ❤️
Nakna kocken är åter i farten...
När Hugo får bestämma hur sockerkakan ska se ut...
Bästa frukosten kan avnjutas varje dag!
Ett skidpass och två ganska tuffa simpass har avverkats. Megatrött efter just simningen, kanske beror på för lite sömn senaste veckan...
Fika efter träning är det bästa... (Nja egentligen inte, men försvinnande gott)!
Och äntligen; nya köksbordet på plats. Och massor av tvätt tvättat, vikt och inplockad. Men inget kalas denna helg heller. Hugo börjar tvivla på att han får ha sitt kalas, men det är klart att han ska få ha. Verkar bara liiiite svårt att få till det.
Hoppas nu på en hyfsad 'normal' arbetsvecka, det vill säga jobb till 12 iaf på dagarna. Skulle sitta fint om vi kunde få till en sådan vecka... Och denna v blir det med hjälp av barnvakt...
Go'kväll
En heldags VAB var inte tanken idag. Jobb lockade mer. Såklart. Vet inte var jag ska börja... Nu är det snart ett pr sedan vi fick besked om att Hugo har en hjärntumör. Det har rent ut sagt varit ett helvete sedan dag ett. Men; vi tar oss igenom en dag i taget och som jag sagt tidigare så har det på något konstigt vis oxå varit det bästa året jag upplevt.
Olympic pool...
Sangria
Tapasmiddag då Hugo var på pizzaparty med bamse...
Men han hann till efterrätten
God middag i bufférestaurangen. Bra mat överlag!
Däremot är det kontraster vi kastas mellan. Vårt stora ❤️ har feber och ont i magen; no big deal. Det lilla ❤️ tycker att handen eller foten somnar eller kisar i ljuset; a very big happening. Moa har varit ynklig, med all rätt, och börjar nu pigga på sig. Hugo har varit ok, men orkar ju inget. Kisar och ont i benen. Har mest legat sedan vi kom hem i måndags. Inte sprungit som han brukar, inte hoppat, utan mer bara krupit upp i knät och kramats och pussats eller legat i puffen, i soffan, i sängen, på golvet... Men han fick iaf gå på simskola idag vilket var en höjdpunkt. Så fort vi kom hem la han sig igen. Så vad är detta? Det verkar hur som helst inte direkt vara övergående... Ringa, inte ringa? Hugo var tydlig med att tala om hur mycket han ångrade att han sa att hans händer gjorde ont och var trötta, för om han inte hade gjort det så hade han fått vara hemma på sin födelsedag och både ha kalas och äta tårta... Förtydligade med att han ALDRIG mer kommer säga något... Tills han kom upp och grät häromdagen. Sa gång på gång förlåt mamma. Och jag fattade inget. Tills han mellan gråten snabbt fick fram att han hade ont i benen och att det inte var meningen...
Så ja, ett samtal vore väl kanske inte fel...
I alla fall så hade vi en underbar, men kylig, vecka på Lanzarote! God mat och mycket cava gjorde susen. En hel del träning satt perfekt då barnen (läs Moa) hade fullt upp med kompisar, bamseklubb, fun break, born to move, repetitioner, uppträdande osv... Späckat schema gjorde att det fanns tid att springa, simma och gymma. Som kompensation för det dåliga vädret liksom. Hade solen varit framme hade jag inte lämnat solstolen!
Sangria
Tapasmiddag då Hugo var på pizzaparty med bamse...
Nu är vi hemma i vardagen. Hann jobba två dagar, awesome. Hoppas att det blir en bra nästa vecka där jag får tillbringa tid varje dag på jobbet! Och däremellan planerar vi för fler resor! Det är värt allt. Familjen, långt borta från sjukhusets väggar! Vi kommer ta varje chans vi får att tillbringa tid med varandra och planerna styrs iof utefter sjukhusbesöken, men många resor är planerade. Underbart!
