Uhhhhi, idag är det fredagen den 13:e februari!
Egentligen vill jag inte påstå att jag är speciellt skrockfull, men måste erkänna att just fredagar med 13 känns lite sådär. Har ingen aning om varför, men det är som om jag hela tiden går och väntar på att någonting hemskt ska hända. Lite som tvångstankar eftersom jag hela tiden tänker på saker jag INTE ska göra just denna dag. Kan jag skjuta upp det så gör jag det. Hmmmm, låter lite psyko, men så är det. Till exempel skulle jag aldrig lägga en bokning på min så kallade kö till fredag den 13:onde... Men hallå, vad kan hända!? Gå under en stege, nej du tack och spottar över axeln tre gånger om jag ser en svart katt gå över vägen, inga nycklar på bordet... ja det var nog allt, så kanske är jag lite skrockfull... Men det inkräktar dock inte på mitt vardagliga liv så jag kallar mig normal:-)

Idag, som så många andra dagar vaknade jag av en enorm värk i kroppen. Det känns ungefär som att jag inte sovit en blund på hela natten samtidigt som jag har gjort ett enormt jobbigt träningspass, med syraträning. Fy, det är en hemsk känsla. Varje morgon är så här och jag kommer inte upp ur sängen om jag inte får ta lite Alvedon och Ipren. Det tar bort det värsta, men smärtan finns ständigt kvar. Låter lite underligt, men den flyttar på sig och just nu är det som värst i ländryggen. En krampaktig smärta som gnager sönder mig. Handlederna och fotlederna, där det hela började, känns som ständigt ihop pressade med lite sockerdricka i. Det är en liten del av det som hindrar mig från att göra allt jag vill. Jag vill inte ha ont längre. Har nu gått 3 år med detta och det har blivit värre. Som tur är så har jag äntligen fått en tid till smärtkliniken, men detta efter att ha gjort hur många undersökningar som helst. Den ena värre än den andra. Tänk vad man ska gå igenom.
Hallå, jag är faktiskt "bara" 30år och känner mig redan som en gammal tant!

Det jag helst av allt vill är att kunna göra samma saker i samma utsträckning som jag kunde förrut, dvs jobba mera, simma, vilket är den sport jag verkligen brinner för. Tänk känslan att få hoppa ner i bassängen och köra ett riktigt hårt träningpass och vara så där riktigt skönt trött efteråt. Nej, det går inte för då har jag så ont att jag ligger och grinar. Det är ganska påfrestande att inte kunna träna mycket när man är van vid det. Nu har det visat sig att min kropp producerar mjölksyra efter knappt 2 sekunder, så tänk själva känslan av att inte ens orka gå uppför en trapp utan att få en enorm mjölksyra så att det känns som om kropen brinner upp inifrån... Jag hoppas hur som helst att jag snart ska få ett slut på detta!

Hoppet är ju det sista som överger:-)