Japp, nu är jag hemma. OK, har varit hemma några timmar, men nu är jag hemma, riktigt hemma. Inget jobb mer. Känns oerhört tomt och konstigt att inte gå till jobbet. Men efter dagens arbete så känns det trots allt väldigt behövligt. Mådde inte alls bra i magen och det gjorde ont. När jag kom hem mådde jag jättekonstigt. Fick riktiga svimningskänslor och blev alldeles kallsvettig och illamående. Var tvungen att lägga mig, annars hade jag nog ramlat. Såg nog ganska skakig och konstig ut när Mr Right kom hem. Och jag undrar om jag inte var borta ett tag, vaknade i alla fall och visste inte riktigt var jag var... Kan ha berott på lågt blodtryck kanske!? Ingen aning och inget jag brukar lida av. Alla sådana värden har ju varit perfekta.

Nu känns det bättre och är ganska trött så jag ska hoppa (överdrivet en aning) i säng med min bok.

Imorgon ska vi på utvecklingssamtal för Moa. Jag tycker det är ganska spännande och kul att höra deras bild av henne då vi inte är med!

Sussa gott!

kram

Först vill jag tacka Dig för att du är så omtänksam. Fler borde vara som du i sina tankar och handlingar:-) DU vet vem du är om du läser detta! Det värmer starkt.

Tänk att man ibland kan undra vem som bryr sig och vad som betyder mest, vilka vänner står en närmast, är det de man tror eller borde man "rensa" ibland!? Usch det låter hårt, men man har på något sätt olika typer av vänner som finns där i olika situationer. Men egentligen borde man kanske lägga mer krut på vissa och verkligen värna om dem istället för att göra allt man kan för att behålla alla sina "ytliga" vänner. Vilka är egentligen ens riktiga vänner och hur vet man det!? Jag tror att jag vet och känner vilka som är mina riktiga vänner och då menar jag verkligen de som bryr sig lika mycket om mig eller vår relation som jag. Jag skulle i alla fall slippa slösa en väldigt massa energi på att försöka ta hand om alla. Men vi är olika som personer och jag skulle aldrig strunta i någon på denna jord...

Hmmm, hör att det låter väldigt svamligt men det är en viktig aspekt som jag funderat på mycket det senaste året. Inte många som vet hur jag egentligen mår. OK, man kan läsa en del här men oftast skriver man på något sätt inte av sig allt eftersom man vill bespara er läsare en del. Ändå tycker jag att det från min sida varit mycket gnäll... Men det är ju så jag lever just nu och har egentligen levt med konstant smärta i snart fyra år. Kanske till och med innan det, men då var det inte lika påtagligt och jag skyllde mycket på att jag tränade så pass mycket att min kropp var trött... Hur som helst så är det inte meningen att gnälla, men för er som tycker så så behöver ni inte läsa. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit att bloggen ofta är som en slags dagbok för mig där jag på något sätt sätter ord på vad jag känner och den oron jag ofta lever med, som en slags dagbok, men likväl för att jag ska kunna dokumentera hur jag mår om det skulle bli nödvändigt för att "bevis" för en läkare eller minnas hur det egentligen var. Inte minst för någon myndighet...

Men vänner är såklart bra att ha och gärna många, men frågan är om man vill ha kvalitet eller kvantitet...

Som ni vet så fyllde ju Mr Right år i fredags och idag var det dags för hela tjocka släkten att komma. Tyvärr hände en tråkig sak på förmiddagen vilket gjorde att vissa inte kunde komma och fira Mr Right. Mina tankar finns med er alla och jag lider med er:-)

Hur som helst så var de vita chokladkladdkakorna en succé. Vi gjorde dem som tårtor och hade en massa smarrig frukt till.

Tårtorna i sig är söta på grund av den vita chokladen så frukt passade bra till.

Det blev även lite nybakade Kärleksmums och misslyckade Hallongrottor samt sedvanliga goda Singoalla- och Ballerinakakor!

Och en god och smarrig kaffelatte till är ju aldrig fel.

Jag börjar där, det har hänt en del sedan jag skrev sist, men börjar med fredagen.

Skulle in och bara göra en kolla på magen. Skulle vara där 8.15 och visste då att min ordinarie barnmorska inte skulle vara där eftersom hon hade semester. Skulle med andra ord träffa en annan. Gjorde det och hon tog lite prover som visade sig vara mycket bra. Hade ett järnvärde på 140 utan äta äta järntabletter och vad jag förstod så var det mycket bra! Vi samtalade lite om hur jag mår, hur det är med värkar och sammandragningar osv. Sedan fick hon helt plötsligt ett telefonsamtal och är borta i ca 20 minuter, kommer tillbaka och gråter och en annan barnmorska kommer in och tar hand om mig... Mäter magen och tar vikt. Ett väldigt bekymrat uttryck i ansiktet som sedan visade sig vara helt rätt. Magen hade inte växt som den skulle och vikten var inte bra. Inte gått upp mer än ett halvt kilo sedan sist (ca tre-fyra veckor sedan). Ytterliggare tre barnmorskor mäter magen och alla är de lika bekymrade. Beslut om akut ultraljud och läkarbesök beslutas därför, samt flera olika prover. Hur som helst så var värkarna värda att ta på allvar och blev direkt beordrad att VILA och fick inte jobba ens en dag till. Lyckades tjata mig till att jobba ännu en vecka, har massor kvar att göra och känner mig inte redo att sluta än... Men lyssnar jag inte på dem riskerar jag att bli inlagd, och så mycket gillar jag inte sjukhus att det är ett alternativ.

Ultraljudet gick hur som helst bra. Barnet var litet, men allt såg normalt ut. Uppskattades väga ca 1300 gram, vilket är under "Svensson bebisen" med ca 18 % men allt inom en avvikelse på 22% ansågs vara ok. Sönt så långt i alla fall.

Ett besök jag trodde skulle ta runt en halvtimme visade sig ta ca fem timmar... Helt färdig efter alla undersökningar hit och dit så var det skönt att höra att bebisen i alla fall erkade ta det den behöver och att det inte såg ut som några avvikelser!

Däremot tycker jag att värkarna gör mer och mer ont. Så jag lovar, nu blir det vila av. Jag måste tillåta mig själv till det och märker att jag inte ens orkar protestera mot kroppen utan måste vila.

Vad bjuder denna gråregninga söndag på!? Jo, ska fixa lite i barnrummet och sedan tänkte jag och Moa gå på bio, ha ha, Nicke Nyfiken. Säkert väldigt bra....

Efter det ska vi ut och äta med Mr Rights mamma och hans systers familj. Mysigt och gott. Perfekt väder för sånt idag!

Hoppas att ni alla får en underbar söndag trots att det mest är grått!

Efter lite filmkväll igår med chips, päronklyftor och dipp, vatten till det, så har jag faktiskt inte sovit så mycket i natt. Vet inte varför, men det gick liksom inte. Mycket tankar i huvudet och oro om det skulle bli en tur till BB... OOOOPS, än är ingen väska packad, ska ta och ödsla lite energi på det idag tror jag!

Hur som heslt så somnade jag till slut och vaknade av klockan som ringde sju (!). Gick frivilligt upp då för att bli upphämtad halv åtta och masa sig till badhuset igen. ETt skönt träningspass, men som gjorde mig ganska slut.

Serien idag var på 3000 meter och det vi simmade var
100 ben
200 medley
300 frisim
400 fr arm med pddal och dolme

i 3 varv.

Skön serie men ändå ganska jobbigt.

Ska nu kolla lite resultat från Världscupen som denna helg går i Berlin och där det blev många fina resultat igår för svenskarnas del. Hejja!

Det är även Sum-Sim denna helg (SvenskaUngdomsMästerskapen) som jag själv deltagit i massor av gånger under yngre år:-) Alltså finns det en del resultat att kolla in!

Jag önskar så att jag kunde tillhöra den lyckliga gravida skara som verkligen njuter av sin graviditet och gillar att vara gravida. Men så är inte fallet. Visst jag älskar min mage som växer och njuter av den lilla krabat som sparkar och bökar där inne. Det vill säga när jag inte rör mig, inte kräks på grund av illamåendet, måste göra en massa jobbiga undersökningar och inte oroar mig varje kväll för att i natt kanske det är dags att åka till BB...

Jag har bestämt mig för att aldrig mer vara gravid. Skulle vi vilja ha fler barn så lär det bli en skitunge av Mr Right eller så får vi adoptera. Detta är inte mitt tillstånd alls. Jag känner mig inte speciellt klumpig, men det gör så ont på grund av kraftiga sammandragningar/värkar så fort jag går ens 50 meter att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det tar enormt lång tid att gå en liten sträcka och det är inte kul att oroa sig för att barnet ska komma NU. Än så länge får det gärna stanna några veckor till.

Det skulle vara underbart att åka till IKEA och inhandla det vi behöver och framför allt kunna ta sig runt där ett helt varv utan att få ont så maninte kan ta ett steg till. Eller gå ner på stan och shoppa loss eller bara strosa runt med magen i vädret... Eller kanske ta en lång och skön promenad i det vackra höstvädret.

Men det får allt vänta och visst är väl våren vackrare än hösten!?

Ser ni en vaggande anka lika långsam som en snigel så är det nog mig ni ser:-)


Skulle gärna njuta lite av att vara gravid:-)

Jag har kommit på mig själv flera gånger att jag är något av ett kontrollfreak. Vissa saker bara måste jag ha stenkoll på. Väldigt banala och enkla saker som egentligen inte behövs...

Ett starkt exempel är att jag alltid måste ha saker hemma i kylskåpet så att jag vet att det räcker om vi till exempel skulle råka få folk... Jag HATAR, och har alltid gjort, om kylskåpet gapar tomt. Vi brukar storhandla en gång i veckan och oftast räcker det tills vi handlar nästa gång... (hmmm, så är det väl typ jämt...) Men redan dagen innan som vi egentligen behöver handla kan jag känna att gud nu måste jag handla... Jag vill ha allt hemma så att jag själv har koll på att det finns... Samma sak när det gäller tvättmedel, sköljmedel eller städmedel, eller toarullar. Har nog fobi för att jag en dag skulle sitta på toaletten och pappret var helt slut... Ja då finns det säkert en servett, tidning eller dusch om det nu skulle vara så... Ha ha, hemska tanke:-)


Men hallå, egentligen, vad är detta för problem!? Verkligen ingenting, men jag är sådan som person och det är verkligen inget problem, bara att jag kommit på mig själv ibland med att tänka på att vi i stort sett alltid har det mesta hemma. Eller också är det kanske så man funkar när man har blivit mamma och vill ha det så smidigt som möjligt!?

Och skulle det vara ett problem om tomaterna var slut i tre dagar!? Nej, verkligen inte, men tänk om man nu vill ha en tomat då är det bättre att veta att de finns hemma så att man kan ta en om man vill... En frukost utan tomat, gurka och paprika går knappt...♥

Likaså så måste jag bara bädda sängarna innan jag åker till jobbet eller hemifrån för dagen. Eller städa upp det som ligger framme, diska/plocka in i diskmaskinen eller vad det nu kan vara. Jag hatar att komma hem och det är stökigt eller smutsigt. Jag vill komma hem till ett hem att trivas i och som är inbjudande. 

Det är tur att jag lever med min Mr Right som tycker lika i alla dessa saker (ok, kanske inte att man MÅSTE köpa nya toarullar när det bara är sex kvar...). Vi är likadana båda två och vill gärna mötas av lite ordning då vi vaknar på morgonen eller när vi kommer hem efter att ha varit borta!

Undra hur mycket man präglar sina barn!? Med tanke på att vår lilla ängel gärna städar efter alla på dagis och ställer iordning alla skor i hallen så att det inte ska vara så stökigt... 

För ett tag sedan gjorde vi egen pizza. Inte så märkvärdigt, men så enkelt och så gott! Som ni ser gillar jag ost på pizzan! Annars kan man ta vad man har, på denna är det skinka, annanas, champinjoner, paprika, färska tomater och chevreost samt vanlig ost ovanpå.

Vad det är för botten, jo, bara vanligt tortillabröd med lite tomatsås på! Snabbt, enkelt och supergott!

Ja, igår tog jag alltså vaccinationssprutan mot svininfluensan, mot min vilja. Jag tycker att det är bättre att kanska få influensan och sedan vara immun mot den, men då vill jag ju inte smitta någon... På grund av att inte föra smittan vidare så bestämde jag mig för att ta den. Men jag är emot att man inte heller vet vad det kan vara för biverkningar. SÅ jag hoppas att de inte kommer om fem år och säger att alla som var gravida och tog vaccination har nu fött barn med ditten och datten....

En biverkning som jag i alla fall kan meddela att jag märkt av är en fruktansvärd smärta i överarmen. Det GÅR INTE att lyfta armen 90 grader. Hörde av henne som tog sprutan att de med mycket muskler i armen kan märka av det mer eftersom man sticker in i dem... Om det är sant vet jag inte, men jag lär väl i alla fall ha en och annan muskel där i och med många års simträning (och annan träning). En släng av feber har jag med, dock inte så farligt, ca 38 grader.

Moa är hur som helst än så länge frisk som en nötkärna. Jag hoppas innerligt att hon inte drabbas av feber tills imorgon, för jag både vill och måste verkligen jobba imorgon, de få timmar jag är där vill man gärna inte missa. Däremot var det en pers att få henne att ta sprutan. Tyvärr ser jag mig själv i henne och i hennes skräck för läkare och sprutor. Det slutade med att två sjuksköterskor plus jag fick hålla i henne. Det skar bra i hjärtat då... Men liksom med mig så går det inte att dalta med henne. Och sedan märker hon direkt att det faktiskt inte var så farligt. Nu är hon i alla fall vaccinerad och vet att om tre veckor cirka ska nästa tas... Inte min uppgift då hoppas jag!:-)

Känns lite småläskigt att de sprutat in något i min kropp som jag inte har full koll på vad det kan ge för biverkningar...

Vem har undgått svininfluensan!? Ingen antar jag. Jag blir bara så trött på allt tjat om allt som rör den. Jag har ännu inte vaccinerat mig, trots att jag är gravid. Kanske är det dumdristigt, men ingen kan ju för 17 svara på vilka biverkningar det finns. I Schweiz fick nu senast inte bla gravida ens vaccinera sig... Man vet varken ut eller in. Vad händer om det kommer en ny influensa som är hundra gånger värre och vaccinet inte biter om man redan har vaccinerat sig!? Samtidigt vill jag absolut inte riskera att smitta någon och framför allt inte bebisen då den kommer. Samma sak känner vi vad det gäller att vaccinera Moa. Vi vill ju inte att hon ska åka på eller dra hem någonting från dagis som kan orsaka dels att hon blir sjuk liksom bebisen senare.

Efter många diskussioner har vi nu kommit fram till att hon ska vaccinera sig och det får bli imorgon efter dagis. Åhh, grttis till mig som måste ta dit henne eftersom Mr Right inte hinner hem för att göra det innan de stänger. Jag bävar för det utbrott hon kommer att få där. Hon är lika feg för sjukvård och sjukhus som jag är. Och för mig gäller det att bita ihop så att hon inte ser att jag HATAR det. Hur ska detta gå egentligen!?

Och ja, jag har kanske, men bara kanske kommit fram till att jag antagligen också bör vaccinera mig mot min vilja. Bara för att jag inte ska smitta någon annan och framför allt inte den lilla bebisen som kommer. Jag brukar inte tveka inför sådana här saker, men just i detta fall så är jag fruktansvärt kluven på grund av att allt känns så luddigt och attd et ändå saknas en del forskning angående biverkningarna. Jag ska ta ett ordentligt prat med en läkare imorgon. Men alla säger olika så det beror ju på vem jag får prata med...

Märker ni att jag är en aning kluven i frågan... Ska ta och sova på saken...

ha ha!


God natt på er!