Snön som försvann
Ingen är ju gladare än jag att snön försvann och att det inte är lika kallt nu. MEN lite trist är det. Skidsäsongen är så kort. Då vi var borta större delen av dagarna vårt land var snötäckt hann jag bara med fyra härliga skidpass. Skidåkning är magiskt.
Så för den skull får det gärna vara snö.
Så för den skull får det gärna vara snö.
Min fina flicka
Min stora lilla kloka underbara dotter!
Jag älskar denna solstråle så mycket! Det gäller bara att ha tålamod och ta det lugnt i hennes närvaro. Inte lätt att vara liten, på väg att bli stor. Brottas med tankar och känslor, och inte riktigt veta var man är. Världens finaste tjej💞
Jag älskar denna solstråle så mycket! Det gäller bara att ha tålamod och ta det lugnt i hennes närvaro. Inte lätt att vara liten, på väg att bli stor. Brottas med tankar och känslor, och inte riktigt veta var man är. Världens finaste tjej💞
Träningspepp
Alltså, när kommer man upp till ytan?! Tre veckor utan simning, lata dagar med sol, lite extra onyttig mat och en och annan drink har tydligt satt spår i att vattenläge och vattenkänsla är som bortblåst. Jag har tappat det. Trots ihärdigt gymmande kan jag knappt ta mig fram i vattnet. Vad hände?! Känns som att jag tar i för allt jag kan, men samtidigt får kämpa för att flyta, och hitta upp till ytan... Säkerligen kommer det ta en-två veckor till innan man är på banan igen. Vidrig känsla. Och jag förstår alla som tycker att det är jobbigt att simma. Det är ju asjobbigt!
Välbehövligt då de andra var lite väl utslitna. Dessutom grymt bra pris! Kan tipsa om wiggle , på nätet. Har stort utbud och bra priser!
Vad är då bättre än att peppa sig själv lite med nya baddräkter?!
Välbehövligt då de andra var lite väl utslitna. Dessutom grymt bra pris! Kan tipsa om wiggle , på nätet. Har stort utbud och bra priser!
Förra veckan slet jag mig igenom träningspassen. Måste ju säga att det iaf gick bättre och bättre. Ett favoritpass blev det genom att få ihop 6000 m där Huvudserien var 6(4x100 fen kick + 2x200 arm varannan snorkel). Grymt skönt pass!
Vad gör man då när det är som tyngst? Jo, åker iväg och tävlar... DM med inte alls mina distanser. Bara 50:or och 100-ingar. Simmade dock ok med tanke på uppladdning och känsla. Kul var det iaf, härliga simmare som är sprudlande glada!!! Nu är siktet inställt på EM. Jäklar, nu kör vi. Stenhårt. Grundträningen är gjord. Nu gäller det att få till allt. Och inte några tokiga uppehåll eller skador.
Världens bästa Hugo, 6 år
Tänk! Jag har fått ha min underbara Hugo livs levande hos mig i hela sex år! Sex underbara år fyllda av glädje, kärlek och tokigheter. Med denna lilla varelse är ingen minut den andra lik... Jag har aldrig mött någon med liknande livsglädje, någon som ljust på allt. Vad det än må vara. Jag har aldrig mött någon med spdan kämpaglöd. Någon som verkligen inte får något gratis. Någon som är tacksam för minsta lilla och någon som verkligen kämpar för att komma någonstans.
Ingen födelsedag utan taggballen!
Och paket!
Och tårta!
Och avslutade med kinamat!
Alltså dessa chokladkakor med chokladkräm, de lär göras om! Mmmmmm!
Jag pratar inte om materiella saker, utan om saker som verkligen betyder något för att komma vidare i livet. Saker som du och jag tar för givet. Eller saker jag i alla fall tog för givet tidigare. Saker som att stå ut med smärta. Smärtan från helvetet. Att stå ut med tanken att man har kunnat något, men som av någon anledning berövades. Förmågor som för vem som helst ser som självklara. Men som på en sekund kan vara borta. Att inte kunna gå, springa, cykla, simma själv längre. Att stå ut med påfrestningen att behöva lära om. Att kämpa. Att ge dig sjutton på att det finns en väg tillbaka.
Och att ta dig vägen tillbaka.
För att ännu en gång hamna på noll. Att inte ge upp. Att igen resa sig och göra om allt. Hur förödmjukande det än må vara.
Att dessutom göra detta gång på gång utan att tappa vare sig humör eller glöd är få förunnat. Bland dessa få finns min nyblivna sexåring.
De blå ögonen som kan förtrolla vem som helst, de små armarna som slingrar sig runt nacken i en kram, i taget som säger att han aldrig kommer släppa. I hans ord om hur mycket han tycker om alla. Så här och nu. Livs levande. I allra högsta grad.
Så overkligt när tanken faller in, när, var, hur? Hur länge får vi ha dig här? Är du bara till låns? För en tid? För alltid? Frågor jag egentligen aldrig reflekterat över innan Hugo blev sjuk. Frågor ingen förälder, eller någon annan heller, ska behöva fundera på.
Såklart att han alltid kommer finnas kvar. Finns ju inga andra alternativ.
Men det gör ju det. Det är just det som finns kvar, starkt, från mötet med läkarna efter patologens utlåtande. Aldrig friskförklarad, medianöverlevnad 5-7 år. Det finns de som lever kortare, det finns De som lever längre. Tom så länge som 30 år. Men hallå, vi har snart passerat 2-års dagen då vi fick beskedet. Innebär det att det är 3-5 år kvar? Utefter statistiken. Låt detta vara ett undantag.
Även om det är ett undantag så lever vi 24/7 med cancern tätt inpå. Som en tickande bomb. I en så normaliserad vardag det går. Livet blir inte som man tänkt. Nu handlar det mesta om att göra det bästa av varje minut.
Jag är evigt tacksam att jag får dela dessa minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år med denna underbara unge. Alla hinder på vägen ska vi tillsammans besegra. Oavsett vad det är.
Jag njuter av varje sekund av hans totala närvaro.
Igår firade vi hans sjätte födelsedag! En dag med skratt, paket, släkt, fika och underbara kommentarer!
Och tårta!
❤️❤️jag älskar denna guldklimp, från första sekund, till månen och tillbaka, i all evighet❤️❤️
En underbar semester är till ända...
Åh, gissa om jag längtar tillbaka?! Att gå från ca 30 graders värme till ca -10 borde inte vara lagligt... Det är ju galet vad kylan naglar sig fast ända in i märgen. Kroppen mår ju inte särskilt bra av detta. Jag ser INGENTING positivt med snö och kyla, ja ok då, skidåkning. Och att det är gnistrande vackert ute när solen lyser. Om jag själv får vara inne 😉.
Det får avsluta kvällen, och jag säger god natt❤️
Efter att flyget landat på tid minna jag vilka underbara dagar och kvällar vi haft! Tillsammans. Där och då. Fullt närvarande och inget som stör. En och annan god drink, salta bad, poolbad, möte med underbart trevliga människor, mat som smakade underbart. Skratt som aldrig ville ta slut. Träning när det passar, en god bok, vila och på något sött bekymmerslöst.
Boom. Där kom det. Redan på plats kastades vi in i den vidriga sjukdomens värld. Men på något sätt var det där och då lättare att skjuta undan, lugnad mitt i oron. Bara vänta ut. Det gör så fruktansvärt ont i mammahjärtat när vår krigare blir totalt slutkörd. Ben som viker sig, inte ett toalettbesök, sovandes överallt, saknaden av det annars så ihärdiga pratandet. Glass ratas till och med. Och nu kommer han inte ihåg detta. Som vi befarade så verkar han inte varit fullt medveten om någonting under två dagar. Som i en dimma, ett rus, eller liknande. Kanske lika bra, men ändå. Han minns inte båtutflykten. Inte vad vi gjorde inte var vi var. Inte heller att han sov eller att benen inte bar. ❤️
NU är det dags att ta tag i det. Orkar. Nej. Men måste. Jag ska.
Direkt kastas man in i den plågsamma vardagen. Moas blick blir på en gång på sin vakt.
Men innan detta tar vid imorgon ska jag njuta av några bilder...
Det får avsluta kvällen, och jag säger god natt❤️
Jetlagen har vänt upp och ner på kropp och knopp i en salig röra.
Jävla sjukdom
Tänk att den vidriga sjukdom vi dagligen har i vårt liv aldrig kan släppa sitt tag. Oro, ångest, hit och dit. Den har vårt liv i sina klor. I ett järngrepp. Aldrig ger den upp, aldrig lämnar den oss. Gör den det är det för ett tag, sedan finns den där igen, mer närvarande än någonsin... Hatar cancer mer än något annat.
Så kom den fruktade dagen...
Ja, efter dagar med underbart väder, åska, regn, sol, gudomlig god mat och ännu godare drinkar, en och annan utflykt så inträffar det vi minst av allt vill. Hugos ben lägger av. De bär honom inte. Orkeslös, ont i nacke och huvud, sovandes överallt, fick han ändå hänga med på utflykt till Isla Majures. 
Kånkandes och bärandes på denna ögonsten heeeela dagen. Men han var med. Den frånvarande blicken, ögon som ändrar färg sliter av oro i mig. Att inte se tillstymmelse till leende utan bara plåga, tär. Tur att vi har rullstolen med. Tack och liv.
Kånkandes och bärandes på denna ögonsten heeeela dagen. Men han var med. Den frånvarande blicken, ögon som ändrar färg sliter av oro i mig. Att inte se tillstymmelse till leende utan bara plåga, tär. Tur att vi har rullstolen med. Tack och liv.
Vi hade en varm och skön dag till havs. Om än kanske lite besvikna då vi inte tycker att utflykten levde upp till det som utlovats.
Idag hör vi i alla fall ord från Hugo! Ett steg i rätt riktning! Även om han tycker att benen är konstiga. Pool- och strandhäng står på schemat! Vad annars?!
Mexico levererar
Vi kom iväg!
Middag... 😝
Efter mycket om och men är vi på plats. I ett paradis!
Middag... 😝
