Döm sv min förvåning när man plötsligt har hur mycket tid som helst... Då klart hade jag tänkt köra ett simpass. Men icke. Börjar bli sjuk och halsen känns inget vidare. Dunk i huvudet och en krasslig kropp satte stopp för dagens träning. Skit. SM på fredag och detta var inte alls med i planeringen. Dör var den tävlingen. Jag som tränat och sett fram emot detta och då åker jag på detta. Nu. Varför?! Hoppas på att hinna piggna till och iaf kunna simma, även om toppningen uteblir. Så typisk. Men å andra sidan finns det saker som är så mycket värre. Och just nu är det bara besvikelse, och jag gnäller verkligen inte, det har jag slutat med för länge sedan. Eller i alla fall från och med den dag Hugo fick sin diagnos. Finns liksom inget i jämförelse..,,

Dag ut och dag in.

Smärta. Trött. Om och om igen.

I måndags efter röntgen står det i alla fall klart att de satsar på en förlängning till av stagen. Troligtvis i april. Just nu ser det ut som att det borde gå. Skönt. Mycket mycket bättre än att höra att de inte kan. Även om det egentligen inte är vare sig bra eller kul, men liksom det bästa alternativet! 

Att det medta beror på tumörens storlek och dess påverkan låter mest sannolikt då stagen ser ut att sitta som de ska. Nu försöker vi acceptera hur läget är och kör vidare så gott vi kan. 

Annars i allt vi gör, vad vi gör, lägger sig Hugo så fort han får chansen ner och vilar. Eller vill bli buren. Många blickar får vi, att vi liksom bär omkring på en snart sex-åring då vi inte har rullstolen med. Men det skiter vi i. De som stirrar och fäller en och annan kommentar har ingen aning om varför. 

Ibland är jag bara så less på folk som dömer innan de vet, de som dömer med blotta ögat. Tycker att man alltför ofta ser detta. Sluta döma. Man får och kan så klart tycka och anse en massa, alla har inte samma tänk eller värderingar här i livet. Men döm inte. Betraktaren har ingen aning om varför ett beteende sker just där och då. Jag lovar, det mesta har en eller annan förklaring. Det gäller ofta att ta reda på den där förklaringen utan att värdera. Inte så lätt alltid, men mycket värt i slutändan.

Tror att man kan kalla sig simmare om man går upp i ottan för att träna, hinner äta och sedan tränar igen. Lägg till styrka till det. Har kört ganska hårt en period, perfekt att nyttja tiden då Hugo vilar/sover till styrkepass hemma. Efter alla dagar hemma vabbandes är det en befrielse att få ta väskan när den andra hälften kommer hem och hoppa ned i vattnet. Där finns liksom ingen som kan störa. Tankarna kan inte mala över oro för Hugo för då hade jag inte kunnat fokusera. Simningen 'tvingar' till att släppa det jobbiga, bara vara där och då. Den har helt klart räddat mig under dessa veckor, eller ja, sedan Hugo blev sjuk. Hade aldrig pallat annars. Och det är så, i vattnet kan inget må mig. Inte ringsignalen från läkaren, inte kvidande från Hugo, inte 100 maaaaammaaaa, inte medicinschema, inte synen av en deformerad rygg, inte ens mina egna tankar kring cancer eller oro för framtiden. Där och då, omsluten av vatten är det armtag, vila, startid och meter det fokuseras på.

Snart är det SM. Ska bli galet kul. Träningen börjar lätta och kroppen känns 'någonstans i ingemansland' just nu. För 1 v sedan var den blytung. Hoppas att den snart kommer vara lätt, flyta och ösa på. Vi får se. Oavsett hur den känns så struntar jag i det. Ska bli grymt kul i alla fall. Idag blev det x antal 50-ior i ett och samma tempo med enbart 5 vila. När man inte kunde hålla längre fick man stanna. Vet inte exakt hur många jag körde, men kan ha varit ett tjugotal. Fick stanna pga att jag helt enkelt tappade bort min starttid på klockan. Hade kunnat mata på ett bra tag. Ett kul pass, och jobbigt!!!

Fortsatte med jobb. Jobb jobb jobb. Men nu är jag klar. Väska är åter packad och jag hinner iaf vara några timmar på jobbet innan vi rullar mot sjukhuset för en låååång dag där. Tur att veckans middagar är kirrade För det lär inte finnas tid till det denna vecka.

Lite sallad till detta så blir magen glad!

Nu har det gått ca fem-sex veckor sedan vårt yrväder opererades. Jag moste säga att han mår bra. Under rådande omständigheter. Tycker återhämtningen efter operationen gick snabbare än tidigare, men han har betydligt mer ont. Och ryggen ser aningen mer deformerad ut... Nacken klagas det över konstant. Stickningar, som nålar in i ryggen, har tillkommit. 'Kulor' på ryggen syns och känns tydligt. Vad det är vet jag inte. 

Hur som helst ledde detta sammantaget till tidigare undersökningar. Så, så klart, imorgon kör vi igång med sjukhusbesök igen. Så klart min första riktiga arbetsdag på sex veckor... Japp. Hm, hade jag trott något annat?! Nog för att jag arbetade förra veckan, typ två heltidstjänster, men då var det hemifrån. Dygnet runt. Men ändå, Hugo gick sin första vecka på förskolan och det gick ju så klart bra! Som om han aldrig varit borta. Fullt ös. Sedan Totaldäckad. Ingen skillnad med andra ord. 

- stag som håller på att lossna

- stag som irriterar och skaver i nerver och muskler under huden

- för stor tumörpåverkan 

Detta ska det nu tittas på lite närmare. Om stagen håller på att lossna eller om de orsakar tokigheter i nerv- och muskelvävnad vet jag inte riktigt vad de hittar på. Det är inte på tal att ta bort dem då Hugo förmodligen skulle falla ihop som ett korthus på ca tre dygn. Ofta kan man ta bort stagen, låta kroppen läka i ca 6 månader och sedan sätta tillbaka dem utan att det händer alltför mycket. Det hår inte i detta fall. För mycket ben har tagits bort då de ville få bort så mycket som möjligt av tumören och den trycker liksom på så att han inte är så stabil. Lovande... Eller inte.

Om det är för stor tumörpåverkan vet de inte heller vad de ska göra. De vill inte försöka ge sig på och ta bort mer av tumören då det innebär på tok förstora risker... 

Så ja. Vi väntar lite till... Får kanske mer info efter imorgon.

Gillar inte ovissheten. Just nu finns det mycket av det. Vet ju typ ingenting, om någonting. Imorgon kanske vi vet någonting om ingenting... 😝