Lyckad operation. Kolla in skillnaden:

I lördags, efter dubbla frukostar med ett träningspass i mellan, blev jag hämtad av en motorcykel.

Något vi den senaste tiden blivit varse om är att det vi planerat inte blir som det ska. Ingenting. Att leva med ett cancersjukt barn är ungefär som att leva med en tickande bomb... I hopp om att allt ska vara som det är och vi bokar in saker inser vi sakta att det inte fungerar så. Allt, verkligen allt från en mysig lugn kväll hemma till en resa, utflykt, middag, partaj eller jobb så kastas man mellan tvära kast. Från att ha haft hoppet uppe att nästa läkarbesök ska ske 24 juli och 5:e augusti så blev det inte så. Febertoppar som fortsätter, minnesluckor, flygande hus och illamående i över en veckas tid innebar att vi i fredags ringde onkologmottsgningen för att rådfråga. Inte bra enligt dem. De ville att vi skulle åka in bums, men ute på sjön är det lite svårt... Så onsdag blir ännu ett läkarbesök för att se om behandling ska påbörjas. VILL INTE. Det är svårt att se, han är så pigg just nu, även om han lägger sig och vilar rätt som det är då är han glad och pigg! Som vem som helst egentligen. 

Shit, helt sinnessjukt vad jag kände döden smyga sig på igår. Det värsta jag varit med om... Helt klart. Hallucinationer om var det kunde vara bäst att lägga sig så att någon fin människa skulle råka hitta mig... Och det var inte bara jag som kände så.
Väl hemma väntade en sovandes Hugo och en välbehövlig middag på tu man hand. Moa sov hos mormor och morfar och vi åt en sen och mycket god grillmiddag med lite bubbel till. Ja, mitt i allt kaos kändes det nästan som lite semester. Alla cancertankar sköts undan för några timmar till förmån för oss. Det är sommar det!❤️ 

Nästa vecka ska jag jobba! Äntligen! JAG ska få ta min väska och gå och fokusera på sådant jag kan och vill göra! Åhhhh, gissa om jag längtar?!

Ja, min oro för Hugo är svår att beskriva. Han har varit pigg i ett par dagar. Igår var han dock inte så pigg. Ont i huvudet och nacken. Obehagskänsla i fötter och ben. Illamående, klarade sig dock utan att kräkas. Trött och la dig ett par gånger. Ingen feber, men det hade han i måndags. Tycker och säger ett par gånger varje dag att huset flyger. 

En månad kvar! Wow. Nu är festhäften, vigselprogram, placeringskortoch lite smått klart. 
Och även en bokad bröllopsresa! Lovely! Några dagar efter drar vi iväg, bara vi. Så klart med blandade känslor. Skönt att bara vara vi. Få vuxentid utan barn. Men saknaden och tomheten utan dem blir stor. Och oron. Men det är bara några dagar. Storstad med sol, strand, pool blandat med strandpromenad, shopping, båthamn och kultur. Jag älskar Palma så det kommer bli super! 

Åh, satan vad trött jag är. Har tränat på bra, hårda pass blandat med lite lugnare. Att våga ta det lugnt är en ny förmåga hos mig. Men ack så viktig. 






Kul var det och det blir garanterat ett besök även nästa år! 

En varm vecka med underbar sol som strålat från en blå himmel! Så härligt för en soldyrkare som jag😃.
Lek på Fejan! Två härliga gyttjebad blev det. Tack snälla för att vi fick våldgästa er:-).
Bad på Väddö! Tyvärr öppnade ju inte After beachen innan vi begav oss hemåt... Tur i alla fall att vi blev uppassade ordentligt, supertack fina ni!
Bortforsling av massorna från poolgropen... Underbart dån som förgyllde middagen...
Fotbad...
Träning bestående av intervaller och styrketräning i kvällssolen, naturligtvis en resorb efteråt!
Dagens morgonjogg en mil senare!

Finns det något mer underbart än en morgonjigg i solen, lite stackmoln, fågelkvitter, tysthet, ensamhet och rensande av tankar?! 9,5  härliga km och vi kan nu sparka igång denna dag!

På lördagkväll bar det av till Vansbro för söndagens tjejsim. Uppladdningen var kanske inte den bästa... Insåg efter att jag pumpat upp luftmadrassen att pluppen var kvar hemma... Lyckat. Och hur tänkte jag då??? Tejp, flörtkulor och farandes runt i hela Vansbro för att hitta en butik som var öppen och sålde luftmadrasser var inte så givande... En underbar dalmas tog med mig hem och jag fick låna hennes plupp! Räddad. Somnade vid halv fyra. Inte lätt att sova med 21 snarkandes individer. Men var ändå utvilad då vi gick upp vid sju.
Kram av kransmasen vid prisutdelningen!

Eftersom jag inte hann till Vansbro i fredags, pga sjukhusbesök, passade vi på att ha en underbar dag på stranden. Sol, bad, fiske, matsäck och familjen! Kan det bli bättre? 

Fredagens besök på avdelning Q84 trodde jag skulle vara överstökat på ett kick. Men icke. Tre läkare. Vad betyder det? Ju fler med vita och blåa rockar, desto sämre... Hur som, mycket tumör kvar. Sitter illa till, går ej att ta bort mer. Strålning tydligen helt uteslutet just nu. De berättade att det finns medicinsk behandling. Åh tänkte jag, kanske ett litet piller som kan hjälpa min lilla Hugo. När de mer ingående började berätta hur de tänker så är det något sv det sista jag vill. De överväger cellgiftsbehandling. På riktigt nu. Nej nej nej. Vill inte. Men så klart om det hjälper Hugo så. Dock är vi ju väl informerade om att de kommer behövas i senare skede. Är vi där nu? 

Startade morgonen med feber på Hugo... Kunde jag ju listat ut redan igår. Idag, hittills, har min lille prins ont och har tillbringat morgonen i sängen, soffan, golvet och soffan. Ibland är den där förbaskade i-paden bra att ha... 
Själv har jag avverkat ett träningspass hemma, styrketräning för kropp och själ...

 Ha ha, skitsnygg och muskelknippe:-)

Två dagar av pigghet! Så underbart! Men så klart, febern kom krypande på kvällen igen. Inte mycket, men i alla fall feber... Och han hade jätteont ikväll. Men han kämpar. Och det är så skönt att se att han i alla fall vill göra saker och dessutom gör dem. Även om han totaldäckar hemma sedan.

Var sjukligt pigg efter tävlingen igår. Inte alls trött och lite irriterad på mig själv för att jag inte tog ut mig mer. Måste våga gå på.
Vansbro simmas nu i helgen, fredag till söndag. Skulle deltagit i alla loppen, dvs halvsimmet 1500 m, 3000 m och tjejsimmet på 1000. Tyvärr blir det inget av att åka upp på fredag då sjukhusbesök stundar för Hugo. Och det kan liksom inte struntas i...
Min lilla fis simmar och tycker det är kallt... Det tyckte jag med, trots våtdräkt...
Den stora fisen fick för sig att det var varmare att bada med kläderna på sig...

För första gången har jag simmat SM i öppet vatten. Kan sammanfattas med orden kul, bra stämning, kallt, svårmarkerad bana och tränat för lite i öppet vatten. Men jag är nöjd med placeringen, 1:a, men otroligt besviken på att jag inte vågade ta i mer. Det är svårt att simma öppet vatten särskilt på banor där man inte tidigare simmat. Hur långt är liksom 2500 meter utan vändning, hur långt är det till nästa boj? Det jag måste träna på och som jag är fullt medveten om är att våga ta i, pressa sig själv lite, få upp pulsen och inte enbart hitta den där bekvämlighetszonen att ligga i... Och naturligtvis att lära sig navigera rätt! Nu var det kanske extremt svårt att se de där bojarna, de var liksom pyttesmå. Vid vändningspunkterna simmade jag, med flera, för långt. Bojen syntes inte så bra, och hur ska man veta att det var den sista...